1952 firade Sundbyberg, en Stockholmsförort präglad av fabrikskomplex och hyreskaserner, sitt 25-årsjubileum. För att högtidlighålla detta kontaktade stadens ledande krafter poeten Ragnar Thoursie och bad honom skriva en högtidsdikt för uppläsning vid en ceremoni i Sundbybergs kyrka nyårsnatten den 31/12 1951. Att man valde just Thoursie kan förefalla en smula märkligt med tanke på att det enda denne dittills publicerat var den brokiga och inte alls särskilt lättillgängliga samlingen Emaljögat sju år tidigare.

Hursomhelst, Thoursie tog sig an uppgiften med full entusiasm och resultatet, "Sundbybergsprologen", är ett 75 rader långt mästerverk om en arbetare "med huvut lätt tillbakalutat" som korsar gatan "på hemväg i förströdda nattskiftstankar". Han går där och begrundar hemstadens litenhet i världsrymden, men upplever samtidigt en stark vision av hur allt hänger ihop: "Verklighetens stad, belägen / mellan en barndoms lek med dagsljus / och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan, / står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus." Alla människor har en viktig uppgift att fylla, det förflutna hänger ihop med nuet och framtiden, och även Sundbyberg har sin givna plats i kosmos.

"Sundbybergsprologen" utvecklar sig till en 50-talsoptimistisk hyllning till det svenska folkhemmet. Den målar upp en hoppfull framtid i ett samhälle byggt på gemenskap och samförstånd där "vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet / till den nya staden …" och "familjerna i varv på varv i husen / begrunda var för sig den stora lyckan / att en egen liten vrå besitta." Inspirerad av diktens ljusa stämning färdigställde Thoursie sedan i rask takt samlingen Nya sidor och dagsljus. I jämförelse med Emaljögat är denna utåtvänd och social, något som väl redan titeln avslöjar. I inledningsdikten heter det "vänd blad, gå vidare … Slit dig loss, stig ut … Slå upp det dävna verandafönstret". Det är dags att lämna det ångestfyllda 40-talet bakom sig och bereda plats för något friskt och levande. Thoursies dikt är, för att använda hans egna ord, en "Försenad isbrytare på väg genom vårsundet".

Efter Nya sidor och dagsljus tystnade emellertid poeten Thoursie på nytt – för att plikttroget ägna sig åt sin tjänst som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen. Först 1989, 37 år senare, återkom han med den vemodiga Kråkorna skrattar.

Tre diktsamlingar. Det är allt. Tillsammans med ett tjugotal dagboksdikter från åren 1940-1993 finns nu dessa samlade i en högst berättigad utgåva från Ellerströms, med inspirerat efterord av Göran Greider. "Knappast någon annan svensk 1900-talslyriker har med en så liten produktion kommit att få en så stor litteraturhistorisk betydelse", heter det om Thoursie i Den svenska litteraturen. Tomas Tranströmer har kallat honom sin främsta lärare och Olof Palme har i åtskilliga politiska tal citerat direkt ur "Sundbybergsprologen".

Själv fick jag upp ögonen för Thoursie en vårkväll 2003 då jag satt och bläddrade i en diktantologi. Utöver "Sundbybergsprologen" representerades han där av två dikter som jag genast tyckte om: "Papegojan död ej ruttnar", där en åldrig frikyrkotant och ungmö avporträtteras med pricksäkra metaforer, och "Skolavslutningen": en suggestiv minnesbild från barndomen där pojkens sommarlovslängtan blandas med intryck av predikan och kyrkans träfigurer.

I En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt hittar jag många nya guldkorn. Helt underbar är till exempel "I saluhallen", där amfibieliknande varelser fylkas kring en fiskmånglerskas stånd. Jag slås av hur många djur som förekommer i Thoursies poesi. Flygfän och fiskar i synnerhet. Det är inte utan att dikterna ibland påminner om generationskamraten och djurvännen Aspenströms – men där dennes dikter är genuina betraktelser om djuren i sig själva är Thoursies djur framför allt symboler, metaforer.

Påtaglig i många av dikterna är Thoursies religiöst präglade uppväxt. Fadern var ett hängivet Jehovas vittne, och i "Är vårt liv vår afton" dyker han upp med sin kolportörväska innehållandes "varken fågel eller fisk / för köken, endast religiösa skrifter / åt en tid då även lammen med pistol beväpnats."

Själv visade Thoursie föga förståelse för föräldrarnas religiositet. Ändå bär han med sig arvet från 1800-talets folkrörelser, särskilt då kopplingen frikyrkorörelse-arbetarrörelse, när han talar för ovillkorlig jämlikhet och värdet av människors gemenskap. Han framträder, åtminstone efter 1952, som en av den svenska socialdemokratins främsta förespråkare, med reformism och konkret folkhemsbygge som ledstjärnor.

Folkhemmet är väl ganska avvecklat vid det här laget; välfärdsmaskineriet har brakat samman. Ändå lever "Sundbybergsprologen" kvar som en storslagen sång om att hjälpas åt och ta ett kollektivt ansvar i samhället. Än idag, 2005, kan vi känna igen oss i arbetaren som går där den sena vinterkvällen med unika och dyrbar ståltermos och känner att han är delaktig i den nya värld som skapas:

Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Man behöver inte vara Göran Greider för att tycka att det där är vackert.