Witold Gombrowiczs sista roman Kosmos marknadsförs som en bakvänd kriminalroman. Konventionella deckare ger ofta en förenklad bild av verkligheten. De ger rationella förklaringar till varför världen ser ut som den gör. Det finns ledtrådar som bildar mönster och är man skarpsynt nog berättar de vem som är skyldig. För att kringgå det irrationella i att begå brott ges det förklaringar till brottslingens handlingar. Kriminalromaner skapar ordning ur kaos.

Kosmos är en skymf mot alla som tror på logiken och rationaliteten i deckarna. I Kosmos är det ledtrådarna som motiverar brotten. Det finns ingen förklaring till karaktärernas handlande. Det finns inte heller någon sanning, bara huvudpersonen Witolds egen verklighet. Witold och hans vän Fux går längs landsvägen på jakt efter ett rum att hyra. De hittar de ett lik, en hängd sparv. Sparven blir den första ledtråden och infiltrerar Witolds varje tanke. Han söker en brottsling vars brott han ännu inte känner till.

Det alltså inte långsökt att kalla Kosmos för en upp och nervänd kriminalroman. Men i det här fallet är det nog mer givande att skippa det intellektuella förhållningssättet. Skönlitteratur ska njutas. Om man läser Kosmos med hjärtat istället för hjärnan och tillåter sig att sugas in i Witolds verklighet händer något: det blir svårt att andas. Witold tänker så fort att han inte hinner uttala alla orden och hinner inte avsluta en tanke förrän nästa slår honom. Han ser samband mellan sparven och sprickor i murbruk. Allting kan vara en ledtråd, det gäller bara att identifiera dem.

Det är plågsamt att befinna sig i Witolds nojiga tankar. Allt är surrealistisk flumkaka tills Witold drabbas av ett ögonblicks självinsikt. Det inträffar i berättelsens slutskede då han promenerar längs en skogsstig:

men, vad nu, vad är det som händer, vad är det frågan om, jag kan inte stå här mitt på vägen, vad är det, brottas jag med fantasifoster, gode Gud!

Detta är den slutgiltiga bekräftelsen. Witolds medvetande är sådant som andra bara får när de trippar på syra. De supersnabba tankarna och oändliga sambanden erbjuder en förståelse för LSD-ruset utan inblandning av frimärksslickande.