Jag tror det var geometrin som tvingade in naglarna i barken

Rätvinkliga oböljande byggnader, precist rätvinkliga gatukorsningar, kvadratiska tv-skärmar, avlånga tv-tablåer och varje dag uppdelad i kvadratiska fält representerandes timmar. Timmar i ekorrhjulet. För kvinnan i Madeleine Hessérus roman Till Isola blir det plötsligt för mycket. Hon flyr staden, först längs vägarna, människans spretande konstruktioner och sedan in i den orörda naturen.

Jag såg upp från kartan och in i skogen och lät blicken stanna där ett ögonblick [---] Sedan reste jag mig upp från stenen, jag följde blickens riktning, jag gick tvärs över vägen, jag hoppade över diket och promenerade rakt in. Svårare än så var det inte.

Till en miljö bortom geometrin, där saker fortfarande böljar. Men också till en miljö där den ensamma människan inte har någon självklar plats.

Ju längre Hessérus roman utvecklar sig, desto mer överger hon det samtidskritiska perspektivet som inledningen slår an. Kvinnan som beger sig ut i vildmarken flyr inte bara den moderna människans sätt att leva, utan människans sätt att leva. Främst av allt människans behov av andra människor. Flykten från staden blir en flykt ifrån flocken. Som läsare undrar jag bara om det är värt att ge upp all mänsklig samvaro för att fly ett stressigt storstadsliv.

När Hessérus berättar så framstår flykten som en drift mot att återupptäcka en natur som blivit främmande för människan, men allteftersom naturen sluter sig kring Tessa Björk, som kvinnan heter, så blir det uppenbart att det inte alls är i hennes egenskap av människa som upptäcktsresan fortsätter. Hennes sinnen och rörelsemönster anpassar sig till den nya miljön. Fotsulor och muskler hårdnar. Människans sätt att återerövra naturen blir att härma djurens beteenden.

I det perspektivet så är det nästan att romanen manar människan att stanna i staden, i den säkerhet människans egna konstruktioner erbjuder. Till Isola ger inget svar på vad som skulle locka människan att återvända till naturen och Hessérus, som tidigare fått god kritik för sin förmåga att skapa psykologiskt trovärdiga karaktärer, lyckas här inte begripliggöra sin huvudkaraktärs verkliga drivkraft. Hon flydde staden för skogen, människorna för ensamheten. Men vad var meningen egentligen? Vad blev det av den själsliga reningen? Utan den blir Till Isola bara en roman om en kvinna som flydde till skogs. Och hur spännande är det?