Och så var år tjugohundrafyra överstökad. Ett ganska händelserikt år i många avseenden men något vidare bra bokår var det aldrig. I alla fall inte för min del. Anledningen är enkel: många bottennapp och endast ett fåtal titlar som väckte ett svalt intresse. Faktum är att jag har kvar ett gäng halvlästa samt oöppnade böcker vars olyckliga öde inte ser ut att bli bättre än som dammsamlare i hyllan. Det är trist, en påminnelse om att man inte fullföljt sina åtaganden. Men så är det ibland.

Under denna rådande boktorka tog jag däremot äntligen tillfället i akt med att botanisera bland mina måste läsa-böcker. Sådana har jag nämligen gott om efter alla besök på diverse antikvariat. Många är de som läsas måste och de hittas säkrast och billigast på just antikvariat eller i second hand-affärer. En av dem är Kurt Vonnegut. Nästintill omöjlig att få tag på hos vanliga bokhandlare men finns oftast undangömd i nåt skrymsle – i en Chiquitakartong eller i bästa fall en Billyhylla – bredvid de stentvättade jeansjackorna, malätna sofforna eller knappt fungerande radioapparaterna. Hittade själv tre inbundna böcker för priset av en tredjedels nyutgiven pocket. Och då var halva nöjet att i en timmes tid rota igenom kartonger och hyllor.

Den andra halva av nöjet kom såklart med läsandet. Eftersom jag ännu inte lyckats få tag på ett ex av Slakthus 5 – för många kanske den bok som man främst tänker på när Kurt Vonnegut kommer på tal – så fick det istället bli Moder natt. En alldeles utmärkt introduktion till detta författarskap, kan jag konstarera så här i efterhand. Kände genast att jag hittat en ny husgud som jag kan tillbe en lång tid framöver.

Det börjar med: "Vi är det vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara."

Det kan eventuellt sluta med Bing Crosbys "White Christmas" och ett farväl.

Däremellan ska författaren – och så småningom radiouppläsaren – Howard W. Campbell Jr. göra upp med sig själv och sina moraliska värderingar genom att för amerikanernas räkning spionera på men samtidigt också propagera för tyska nazister. Precis som i bästa spionthrilleranda får han givetvis klara sig på egen hand. Utelämnad åt sitt eget öde blir gränsen för vad som är rätt och fel en oklar föreställning som Howard W. Campbell Jr. får tampas med både under och efter kriget. Till slut hinner dock det förgångna ikapp honom och han beslutar sig för att ta itu med sina diffusa skuldkänslor; han lämnar sig självmant till israeliska myndigheter där en rättegång väntar honom. Det är härifrån, från hans fängelsecell, som historien berättas.

Numera händer det mig väldigt sällan att jag fastnar för en författares berättarstil efter bara några sidors läsning. Samma omdelbara förälskelsekänsla fick jag bland annat när jag upptäckte Kafka och Camus. Två författare som jag för övrigt gärna drar paralleller till även om de tillhör en annan falang i denna skola av kritiskt – och många gånger cyniskt – samhällstänkande. Vonnegut är mer hoppfull men liksom karaktärerna Josef K. och Mersault irrar hans Howard W. Campbell Jr. för det mesta omkring med ganska håglösa steg i sitt eget tankeuniversum. Inga raka svar lämnas åt läsaren och det är upp till var och en att döma den som dömas skall. Det må låta som något existentialistiskt psykoanalyserande men Vonneguts främsta kännetecken är ändå satiren och den svarta humorn, och det är just detta som ingiver lite hopp till alla självtänkande individer i en skruvad värld.

Även om jag skulle vilja gå närmare in på det fantastiskt levande språket och alla skarpa moralfilosofiska iakttagelser (eller snarare avsaknaden av dem!), väljer jag att skruva igen min flummiga analyskran och istället tala klarspråk: Det här en förjävla bra bok så spring iväg till närmaste antikvariat eller second hand-affär och leta upp ett ex du också!

Nu ska jag beta klart Burfågel (Jailbird), på tur står Deadeye Dick, sen ska jag väl förhoppningsvis hitta Slakthus 5 nånstans.