Två år i rad har Indridason tilldelats Glasnyckeln, priset för bästa nordiska kriminalroman. Jag har inte läst Glasbruket och således kan jag inte bedöma om det var 2002 års bästa nordiska kriminalroman. När det gäller Kvinna i grönt … tja. Det måste ha getts ut bättre deckare i Norden under 2003, det är jag alldeles säker på även om jag inte kan erinra mig någon just nu.

Det börjar lovande. Ett lekande barn hittar en bit av ett skelett i närheten av en byggarbetsplats. Ett skelett som legat länge i jorden, ett skelett som ingen vill kännas vid. Ett skelett som kan ha legat på sin hemliga viloplats sedan andra världskriget. Men vem är det som begravts där, till synes saknad av ingen? Vem bodde egentligen på kullen vid vinbärsbuskarna, vart tog den gravida fästmön vägen och vem är den ”sneda kvinna” som ofta synts vid vinbärsbuskarna?

Massor av gåtor. Massor av ledtrådar och vinklingar.

Parallellet med mordutredningen försöker kriminalpolis Erleindur Sveinsson väcka sin missbrukande gravida dotter ur en djup koma och samtidigt komma försonas med sina tillkortakommanden som förälder. Riktigt saftig intrig där historien spelas upp mot bakgrund det isländska samhällets förändring och modernisering, på gott och ont.

Tyvärr inte särskilt väl förvaltad. Det finns en hel del bra saker i boken, men även en hel del att anmärka på, allvarliga brister som inte borde finnas i en prisbelönt deckare. Nybörjarfel, kan man kanske kalla dem.

Jag avskyr deckare där utredaren, polisen, detektiven, journalisten eller vem det nu vara må som luskar i fallet är så urbota korkad som Sveinsson, Indridasons antihjälte.

Jag hatar när författaren låtsas att något är ett stort och jättesvårt mysterium när det hela i själva verket är så simpelt att minsta barn kan lista ut hur det ska sluta efter mindre än halva boken.

Jag vänder mig emot det tjusiga greppet att suga på den avgörande karamellbiten in i absurdum för att få skriva femtio sidor till, femtio sidor som varken gör till eller från.

Däremot måste jag erkänna att Indridason lyckats mycket väl med att förmedla en stark känsla av närvaro, av trovärdighet. En känsla av att så här går en utredning till (och så här korkade är poliserna). Människorna i berättelsen känns verkliga och deras öden väcker empati. Naturskildringarna och samhällskritiken känns genomarbetade, liksom personskildringarna. Kanske skulle Indridason ägna sig åt renodlade romanbyggen istället. Som kriminalförfattare räcker han helt enkelt inte till. Och kanske skulle utdelarna av Glasnyckeln ha struntat i att dela ut priset 2003 om det här var det bästa som kunde uppbringas.