Kommentarer till Bob Dylan "Tarantula"

Av: Jonatan

Jonatan — Thu, 14 Jan 2010 13:52:14 +0000

Den här boken fick jag av min lärare för massa år sedan när jag gick på gymnasiet. Jag har försökt läsa den ett sådär tiotal gånger. Väldigt intressant men svår att närma sig, förstår inte hälften av boken och börjar nöja mig att läsa lite grann stykesvis. Cd-intervjuven är som recensenten skriver hysteriskt rolig och bra och tatarantula fungerar nog bäst att läsa lite utdrag ur när man sitter med lite kompisar och dricker vin och kedjeröker med blonde on blonde i bakgrunden. Den påminner lite om Nick caves debutnovell – and the ass saw the angel. Visioner som inte helt lyckats komma till sina rätta uttryckta i skrift men som ger ett smakprov och vidareberättar låttexterna fast på kanske (om ens möjligt) svårdefinerat och omfångat sätt.

Av: Björn Waller

Björn Waller — Mon, 10 Jan 2005 16:10:28 +0000

Givetvis var det det – något annat skulle jag aldrig påstå. Men låttexter och prosa är två olika djur. På skiva funkar det där språket perfekt; svart på vitt på papper… inte fullt så.

Av: smokerings

smokerings — Mon, 10 Jan 2005 14:36:38 +0000

"Vid den tiden gick han på ett antal inte helt lagliga substanser, levde bakom solglasögon och spottade ur sig låtar snabbare än skivbolaget hann ge ut dem. Det här var tiden då hans texter svämmade över av trasnapoleoner, korsbenta pirater, Einstein utklädd till Robin Hood och rader som "The sun's not yellow – it's chicken!""

Visst, men den här tiden, mitten av 60-talet , var väl också en tid då Bob Dylan's mest inflytelserika och enormt uppskattade verk (skivor) kom till?

Exempelvis The times they are a-changin', another side of Bob Dylan, Bringing it all back home, Highway 61 revisited och Blonde on blonde.