För mig är Paasilinna synonymt med trygghet – främst av två anledningar: han gör mig aldrig besviken rent litterärt och han väcker varma känslor inom mig i sina skildringar av det finska livet. Det enkla livet, det förflutna, det snart bortglömda.

Tänker på min barndom. Alla människor och miljöer som korsat min väg som liten pojk. Gubbar och gummor, enstöringar och alkisar. Spartanska bondhus, mörka skogar, djupa sjöar. Typiska finska arketyper, typisk finsk verklighet. Ett reserverat vemod i en outtalad glädje. Glädjen för det lilla, det självklara, det snart bortglömda.

Det är just detta som Paasilinna lyckas sätta fingret på utan att fördenskull varken försköna, moralisera eller dra snyfthistorier om någon eller något. Han skriver enkla historier om enkla människor i en enkel miljö. Små vardagsepos som för tankarna till Kalevala. Precis så är det även med En lycklig man. Den golvar mig inte men inger en trygghet som ibland är ack så välbehövlig. Och det är jag tacksam för.

Ty man skall uppskatta det lilla i livet.