Kommentarer till Henning Mankell "Djup"

Av: Bengt

Bengt — Wed, 22 Apr 2015 22:02:19 +0000

Det här är Mankells absolut bästa bok. Inledningen, det föruttagna slutet, är dessutom gripande och lagom surrealistiskt – precis som resten av boken för övrigt. Mankell brukar vanligtvis sakna mod när det gäller relationsberättandet, så att läsaren nästan får känslan av att läsa en tonåring som är rädd att behöva stå till svars för texten inför sin mamma. Av detta märks intet i denna roman varmed Mankell når helt nya höjder eller ”djup”.

Av: Åsa Pettersson

Åsa Pettersson — Mon, 15 Nov 2004 15:00:13 +0000

Det är så jag menar, bland annat. Det finns ingen vits med att ha slutet i början på denna historia för det gör inte händelseförloppet som följer mer intressant eller ens mer läsvärt. Dispositionen är bara ett stilistiskt grepp och det är jag inte speciellt förtjust i.

Av: P

Mon, 15 Nov 2004 13:59:55 +0000

PS. Rubriken på recensionen är vansinnigt rolig.

Av: P

Mon, 15 Nov 2004 13:58:30 +0000

Jag tycks vara en av de få i Sverige som anser att Mankell skriver som en kratta (bara Guillou är sämre) och kan aldrig komma ihåg någon av hans böcker efteråt. Intrigerna är konstiga och han vet inget om varför folk gör som de gör. Jag har alltså inte läst boken, men det låter som om han hade en sorts ambition att visa varför det blev som det blev (varför annars börja med "20 år senare"?) och så gör han inte det. Är det så du menar?

Av: Åsa Pettersson

Åsa Pettersson — Mon, 15 Nov 2004 13:07:19 +0000

Vad jag menar är mer att historien kanske inte hade behövt vara så trist om Mankell hade tagit de ingredienser han faktiskt plockar in i berättelsen till vara. Det jag gör nu genom hela boken är bara att vänta på att den ska ta slut och att allt ska gå åt skogen. Jag hade gärna sett att det funnits andra saker att hänga upp läsandet på. Naturligtvis kan det finnas en poäng med att ta ut saker i förskott men jag har svårt att finna den poängen i denna bok.

Av: Pantalone

Pantalone — Fri, 12 Nov 2004 16:22:41 +0000

Jag är inget Mankell-fan, och har inte läst romanen ovan. Jag håller med om att det inte finns någon ursäkt för att gestalta tristhet genom att skriva tråkigt. Men i den senare delen förstår jag inte invändningarna. Vad menas med "dessa ingredienser är ju där men de kommer ingen stans"? Vart ska den hycklande neutraliteten komma? Dessutom är det väl ur rent litterärt hänseende inte alls fel att man tidigt ser en förestående tragedi? Utan att ta Mankell för mycket i försvar så undrar jag lite över recensentens syn på litteratur utifrån mina frågor.

Av: Åsa Pettersson

Åsa Pettersson — Fri, 12 Nov 2004 14:25:25 +0000

Absolut. Tack!

Av: P

Fri, 12 Nov 2004 11:13:50 +0000

Stoft? Jag antar att du menar stoff?