Det är en konst att skriva om en osympatisk person så att läsaren ändå känner empati. Dessutom är det svårt att bygga upp en historia så att det känns meningsfullt att läsa vidare om huvudpersonen är ett kräk. Djup har en mycket osympatisk huvudperson. Han heter Lars Tobiasson-Svartman men det som gör att jag får pina mig själv att fortsätta läsa är inte att han är ett kräk utan att han är så in i döden trist.

Lars är sjömätare inom marinen. Det uppdrag han ska utföra är att dra om en fartygsled genom skärgården under första världskriget. Han är en smula underlig som sover med ett lod av mässing tryckt mot bröstet om nätterna men att han ska utvecklas till en psykopat under resans gång skvallrar inget om. Det vill säga det hade inte låtit sig anas om det nu inte hade varit för det första kapitlet. I det befinner sig hans hustru på ett mentalsjukhus och det har gått tjugotvå år.

Jag har en åsikt som jag ofta hävdar. Om det inte finns en vits med att bryta upp ordningen på texten så ge f-n i det. Det här är visserligen en dålig historia. Huvudpersonen är psykiskt sjuk och det utan att jag förstår varför men det är ju inte alltid nödvändigt att veta. Dessutom kan jag inte heller se att det finns en vits med denna sjukdom för historien som sådan. Resultatet blir hur som helst inte bättre av att få veta att allt ska gå fel redan i det inledande kapitlet.

Det finns ett stoff som är intressant i denna bok men det berättas bristfälligt. Det handlar ju om tidigt nittonhundratal och om det stora kriget som ingen vet om det ska drabba Sverige eller inte. Det finns ju också det intressanta med tyskvänligheten och den skenheliga neutraliteten. Alla dessa ingredienser är ju där men de kommer ingenstans. Inte heller hjälper persongalleriet upp det hela. Det finns liksom inget som griper sig fast mer än den starka förvissningen om att allt kommer att bli dåligt för alla. Jag vet att det är förbjudet för recensenter att berätta något om slutet men när författaren redan har gjort det så kan det ju inte vara mycket att hymla med. Jag säger bara tragedi.

Det jag sammantaget kan säga är att Mankell ju kan skriva kriminalromaner och jag vet att han även har skrivit annat av värde. Denna bok hör inte till den kategorin och behöver inte läsas. Om Mankell-suget är stort så läs då hellre någon av Wallander-böckerna, men läs helst något helt annat.