Lilla snoppboken var blå, omslaget var fullt av snoppar. Jag fnissade lite. En hel bok full med snoppar. Gud va kul för kidsen. Tittade mig omkring i bokaffären. Men. Jag hittade inte den. Den andra boken. För det måste väl finnas två. Vi är ju ganska många som inte har en egen snopp. Vi har ju en… ja, vaddå?

Något år senare kom den nu äntligen. Boken vi flickor väntat på. Lilla snippaboken. Ha, ha. Äntligen ett namn. För visst är vi alla överens om att det är ganska märkligt att vår inte har ett namn. Mina föräldrar sa alltid springan. Snopp och springa. Helt ok tycker jag. Däremot reagerade jag när min vän sa framstjärten till sin dotter. Men vad ska man säga då? Fitta, vulva, vagina, slida, musen… Antingen blir det för grovt eller för töntigt. Snippa. Inte helt fel faktiskt. Jag tycker att det är ett bra ord.

För nu finns boken. Den är rosa och på omslaget dansar söta snippor omkring. De är söta, jag lovar.

Boken handlar om det mesta som rör snipporna. Allt från mens och tamponger till skönhetsoperationer av blygdläpparna. Det är en bok som täcker mycket och det är kul att läsa. Jag plöjde hela min bok i ett svep och det var egentligen bara en sak som störde mig och det var att jag inte riktigt förstod vem den vänder sig till. Jag förstår att det är en barnbok och att en snart 30-åring bör känna till allt det här (det gjorde jag också). Men jag funderar på vilken målgrupp de har tänkt sig. Läser från början. Intervjuer med 12-åringar. Sant, kan vara en bra ålder. Författare Dan Höjer. Kopplingar till Kamratposten. Då förstår jag. Dels förstår jag varför den tilltalar mig. Har alltid varit förtjust i Kamratposten och deras sätt att tackla svåra ämnen. Dan Höjer gör det med bravur.

Lilla snippaboken är bra, mycket bra. Det enda är just att jag inte kunde definiera målgruppen. Fast det är ju klart, den är ju för oss tjejer.