Strindberg och Dagerman, Dagerman och Strindberg. Två litterära giganter i den svenska kanon, som det brukar heta. Den ene med beethovensk framtoning, den andre schumanskt tillbakadragen. Bägge med komplexa inren kämpande mot allsköns fasor, vanföreställninar och själsliga låsningar vilket ledde fram till skrivkramp med genompripande följder. Den gängse bilden. Stämmer, stämmer inte?

Som psykiatriker börjar Cullberg nysta i andra änden, i upplevelser och trauman under uppväxten, och ger på sitt sätt den biografiska literaturteorin en rejäl dos freudiansk analys. Men Cullberg är också humanist och bokälskare och vanlig hederlig människa, vilket märks i hans sätt att närma sig författarna. Det blir aldrig akademisk rundgång, snarare en ödmjuk lektion i vägar till förståelse.

Att ställa Strindberg bredvid Dagerman är lika naturligt som genialiskt. Deras skaparkriser är välkända och utgör bägge modeller för livskriser som många drabbas av. Det kan vara en medelålderskris (Strindberg) eller en lika svårartad som uthållig depression (Dagerman). Genom deras verk, efterlämnade brev och omvärldens berättelser kan en hyfsat bra kartläggning göras.

Jag behöver inte sticka under stol med att jag är barnsligt förtjust i att läsa denna typ av böcker. Man sitter på första parkett i en människas (och inte bara en författares) mentala landskap. Från scenen spelas livet upp, citat och agerande stärker teser och tankar. ”Mitt stora skaldejuver börjar sina”, säger Strindberg. ”Alla i världen har föräldrar. Jag har bara farföräldrar” är Dagermans ord.

Cullberg referar på flera ställen till Olof Lagercrantz, som är både Strindberg och Dagermans biograf. Det känns naturligt, Cullberg och Lagercrantz är valfränder, liksom de författare de beskriver. Den ena med tonvikt på det litteraturhistoriska, den andre på det psykoanalytiska. Som läsare kan man bara vara tacksam, ty bägge känns lika omistliga.