Overhead, the albatross hangs motionless upon the air…

I ett rum på Karolinska ligger Sverker. Sverker har varit på affärsresa i Östeuropa, köpt sig ett fnask, råkat i bråk och ligger nu i respirator med bruten rygg, förlamad. Bredvid honom sitter hans redan tidigare hårt prövade fru MaryMarie, trött och förbannad intill vansinnets gräns. Chocken och ilskan har gjort att hennes talcenter har gått i baklås, och det enda ord hon kan få fram är "Albatross" – ett ord som antyder både skuld och räddning, både flykt och stillastående. Hon står inte ut. Hon reser sig och går fram till hans sängkant.

Om vi stoppar bandet där. När vi trycker play kommer en av två saker att hända:

Hon drar ur sladden till respiratorn.
Hon drar inte ur sladden till respiratorn.

Den handling hon väljer bestämmer hennes framtid, vem hon blir, vem hon inte blir. Den jag aldrig var utspelar sig från tidigt 70-tal fram till nu, vi får följa MaryMarie från tonåren till medelålders kvinna och allt som händer däremellan. Politik, fängelsevistelser, kärlekstrassel… Men allt cirklar hela tiden runt den där enda sekunden där
hon dödar sin man,
hon låter sin man leva,
den där enda sekunden där ingenting ännu hänt och allt fortfarande kan ändras.

Vi kommer tillbaka in i handlingen sju år efter den där natten och får följa resultatet av båda möjligheterna; antingen blir hon mördare och åker i fängelse eller så tar hon hand om sin handikappade man och avancerar till minister. Men vi får aldrig skrivet på näsan vilken av de två följderna som är den "sanna" och vilken som är fantasin, båda är exakt lika verkliga. De båda kvinnorna, identiska men ändå annorlunda, är medvetna om varandra – även om de båda vet om att den andra är en fantasi – och kommer, trots väldigt olika banor, till slut fram till samma punkt: den där hon/de måste välja att antingen leva med skulden, albatrossen om halsen, eller försöka bli av med den. Ingen av vägarna är "rätt"; en väg som leder till lycka och en till olycka hade varit skönt, men så enkelt går det inte.

Jag gillade verkligen Aprilhäxan, men det vete katten om det här inte är ännu bättre. Den jag aldrig var blir – trots att Axelsson någon gång kanske gör det lite för lätt för sig – en bok som verkligen skakar om. Utifrån en enda sekund i ett mörkt sjukrum där
ett mord begås
ett liv sparas
spinner hon en skröna om manligt och kvinnligt, rikt och fattigt, gammal och ung, gott och ont. Om vålds, pengars och ords makt. Om den makt man har – och den man tar sig. Om kärlek, skuld, hämnd och svårigheten att förlåta det som inte kan förlåtas, men måste. (Att hon på vägen får in en rejäl pungspark på Pål Hollender också skadar inte.) Det som i en mindre författares händer kunde blivit ett klumpigt formexperiment med övertydliga pekpinnar blir här en oerhört gripande berättelse som fascinerar, berör och fängslar. Jag är nog inte helt loss än.