Kan ni inte kalla er Stora Björn och Lilla Björn? De där bokstäverna ser man knappt.

När det gäller hur man vet att det är sf så väljer jag att citera Neal här ovan: "You just know".

Som sagt, diskussioner om var en genre slutar och en annan börjar är rätt meningslösa. Fast kul.

Parallell: försökte vid ett tillfälle få en bekant att läsa en av de bästa böcker jag vet, "Mästaren och Margarita". Så fort jag nämnde att djävulen förekommer i den placerade han den i genren "religiöst" och förklarade att han inte läste sånt. Många verkar ha samma inställning till sf; antingen man gillar det eller ej så ser man sf som en väldigt tydligt avgränsad och homogen genre. Vilket är synd. En roman är en roman, oavsett vilka ingredienser den använder.

Vad är det för speciellt med berättartekniken som gör boken till sf?

Men jag vill återigen hänvisa till citatat av Neal Stephenson i stycke två. Tydligare gräns än det känner jag mig inte ha behov av även om diskussionen är intressant.

Eller så slutar vi vara så petiga med att sätta exakta etiketter på allting. En bok är en bok.

A Clockwork Orange VAR ett uttalat framtidsscenario. Hårddrog vissa tendenser in i en diffus näraliggande framtid. Jag såg den året den kom.

Men, som alla säger, gränserna flyter. det var där jag menar att författarens allmänna image också kommer in i bilden. jag valde Rydberg eftersom hon, om jag minns rätt, skrev en bok om en hjärna med ett öga som låg i en glasburk på ett labb och såg och tänkte och kände.

Därför kommer "Rama" också högt på min lista. I den boken finns inget som egentligen inte finns idag, eller skulle kunna finnas, men att Rama faktiskt kommer strider mot de flestas världsuppfattning eller vad man ska kalla det.

På så sätt är den oändligt mycket mner sf än t ex Stjärnorna Krig som ju bara är en western alt. "De sju samurajerna" med lasersvärd istället för samurajditon.

A clockwork orange klassas också som SF trots att filmen ser ut att utspela sig i ett verkligt 1960-tal.

Terry Gilliams alldeles fantastiska film Brazil (den är nästan mer skrämmande än 1984) ser ut att utspela sig under 1800-talet i någon bisarr William Gibson/Bruce Sterling- framtid (The difference engine) där framtida maskiner som datorer finns, men är anpassade utseende- och funktionsmässigt till dåtidens teknologi. Här är det mycket lättare att klassa filmen som SF.

Om nu allt och inget kan vara SF, hur ska man då kunna klassa något som SF och hur vet man när något är SF? Ja, det är kanske inte alltid helt lätt. För mig som växte upp med SF är det inte så svårt – jag går ofta efter känslan – det KÄNNS SF, det LUKTAR SF, det ANDAS SF, men hur och på vilket sätt kan jag omöjligen förklara. Det är små, små nyansskillnader som kan avgöra. Var går gränsen mellan techno, dance, pop och synth? Även den gränsen kan vara väldigt flytande.

Däremot vet jag inte riktigt om jag helt håller med Anders: "Sen faller det ganska naturligt att man placerar sin berättelse i en framtid eller parallell värld, som vi inte vet något om, än i nutiden, där det är svårare att göra sina fantasterier trovärdiga."

I många fall är det absolut så, men inte alltid! Jag kan tycka att det är ännu mer spännande att läsa en bok eller se en film som utspelar sig i nutid och på vår egen planet, där folk lever och beter sig precis som vi gör i verkligheten, men som innehåller något som egentligen inte hör hemma i vårt vardagsliv – tex en konstig maskin, eller att vetenskapen har utvecklat en medicin eller metod som inte finns på riktigt. Det kan snarare bli extra spänningskittlande att föreställa sig vad som skulle hända om det verkligen fanns en sådan maskin på riktigt.

Jag älskar tex Arthur C. Clarkes Rama-böcker som utspelas i nutid, men där människan kommer i kontakt med utomjordiskt liv. Samma sak är det med filmen Kontakt (som bygger på en novell av Carl Sagan) – filmen utspelar sig i nutid, men vi får kontakt med utomjordingar via radiosiganler. Signalerna innehåller instruktioner om hur man bygger ett rymdskepp – vilket vetenskapsmännen sätter igång och bygger.