När Max Tivoli föds i San Fransisco 1871, föds han i en gammal mans kropp, medan han i huvudet är ett nyfött barn. Parallellt med att hans medvetande utvecklas normalt från ungt till gammalt, åldras han alltså bakåt – kroppen föryngras. Han är rynkig när han ligger i vaggan, och erfaren när han många år senare ser ut som en finnig trettonåring. Hans födsel inleder romanen, historien om hur han trots detta särartade hinder kämpar vidare i baklängeslivet för att få fatt på sin älskade Alice. För nog är detta mer än kärlekshistoria än en redovisning av utlovade bekännelser.

Förutom i titeln ges läsaren ett löfte om vad som ska bekännas också i bokens början: en död kropp, en kvinna älskad tre gånger, en förrådd vän, och en länge eftersökt pojke. Man skulle kunna tänka sig att det är ett riktigt äventyr som vankas. Huvudpersonens förutsättningar, den fysiska abnormiteten och det nästan fanatiska trånandet, för tankarna till Patrick Süskinds Parfymen eller Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Något storslaget, något omspännande, något av det intressanta som man föreställer sig uppkommer i de alla möjliga situationer man skulle kunna placera särlingen till huvudperson i.

Boken skildrar Max Tivolis liv utifrån hans självbiografiska anteckningar, som han för mot slutet av sitt sjuttioåriga liv (då han alltså lever i ett barns kropp). Genom tillbakablickarna redovisas hans liv, vars dramatik startar i det att han i sin fortfarande gamla kropp drabbas av en tonårsförälskelse inför den då fjortonåriga grannflickan Alice, samtidigt som Alices mamma passionerat kärar ner sig i hans fysiska yttre. Det är ändå inte ett triangeldrama det handlar om, snarare Max livslånga kärlek till Alice, och försöken att få henne utan att varken för henne eller sin omvärld bli avslöjad som den han är. "Var den de tror att du är", rekommenderas ideligen från föräldrahemmet. Trots alla motsättningar som omvändheten belastar honom med, är allt inte förlorat när han beskylls för övergrepp på Alice och hon flyttar till okänd ort. För på samma sätt som hon ser ung ut och han ser gammal ut i ett skede, kommer en tid när de möts på halva vägen, när de båda är medelålders. Och å andra sidan kommer en tid när de börjar åldras åt motsatta håll igen.

Tillsammans med en intensiv-kärlek-med-stora-hinder-historia är boken en tidsmässigt trovärdig och färgstark berättelse, till det yttre. Miljön finns där, och är påtaglig. Det är också välkomponerat, tidshoppen i anteckningarna och matematiken mellan den psykiska och den fysiska åldern blir aldrig förvirrande, utan känns väl genomtänkt och landar rätt.

Men även om idén om den annorlunda födseln är intresseväckande lever hanteringen av den inte upp till vad som skulle kunna vara mer fängslande. Karaktärerna är vaga och biter inte riktigt, berättelsen tar lite väl god tid på sig, och man saknar allt det mer spännande som kunde ha skett i krocken mellan samhällets förväntningar på hur en gammal man ska bete sig och hur Max Tivolis barnasinne får honom att bete sig. Dessutom svämmar det bitterljuva ibland över av meningar av typen "Åh, Alice", "Åh, min älskade" och "Åh, om jag ändå hade vetat då."

Kanske gör tanken på det omvända åldrandet och de lockande bekännelserna att man väntar sig mer. För det är inte speciellt häpnadsväckande synder Max Tivoli begått. Den enda av dem som egentligen är riktigt kännbar är samma som bara får en att tappa nästan all sympati för honom, och är mer grov än läsvärd.

En huvudperson med såhär dåliga förutsättningar i livet har definitivt förutsättningar att agera i en bättre roman än denna.