Det finns onekligen en marknad för USA-kritisk litteratur just nu; vilket väl är som det skall. Världens enda stormakt förtjänar granskning, inte minst när den bär sig åt som den gör just nu. Nu är det gamle räven Gore Vidals tur att visa uppkomlingar som Michael Moore och Al Franken vart skåpet ska stå.

Grundidén i boken är enkel; de två stora terrordåd som drabbat USA de senaste 10 åren – Oklahoma City 1995 och New York och Pentagon 2001 – förtjänar en mer seriös analys än att bara avfärdas som illdåd begångna av monster som inte behövde något annat skäl än att de var onda rakt igenom. Att USA inte är en liljevit jungfru utan skuld, och att grunden till mångas motvilja mot USA går att söka i USA-ledningens egna handlingar.

Vackert så, det är inte svårt att hålla med om. Och det är inte det att han inte kan lägga fram nog med exempel på mer eller mindre illvilliga handlingar av den amerikanska ledningen sedan 1941; det är inte heller det att han inte har sina poänger när han (till skillnad från t ex Franken) sparkar lika hårt på demokrater som på republikaner. Det är en bok man kan bli mörkrädd av.

Problemet jag har med boken är för det första att Vidal argumenterar baklänges. Han har en åsikt, orubblig som urberget, sedan väljer han ut de fakta som stödjer den och avfärdar alla andra – i den mån han alls låtsas om att de finns. Att det sedan innebär att han måste slå knut på sig ett antal gånger är något han hoppas vi inte märker. Han kritiserar FBI för att de inte infiltrerat Al-Qaida innan 11/9-01, för att några sidor senare påstå att bin Ladens gäng inte kan ha agerat på egen hand eftersom Al-Qaida är så infiltrerat av bl a amerikanska agenter. I ena sekunden dundrar han att USA har övergett sina grundares ideal, för att i nästa beklaga att Jefferson och gänget inte var några goda demokrater.

Han beklagar sig över att man i dagens USA antingen måste se allt i svart och vitt eller bli stämplad som en ”konspirationsteoretiker”; sen rabblar han raskt ett antal mer eller mindre fantastiska teorier om vem som egentligen begick dådet i Oklahoma om det nu, som han tror, inte var Timothy McVeigh (om vilken han på ett ställe faktiskt använder ordet ”hjälte”; överhuvudtaget har Vidal en rätt otrevlig tendens att driva förmänskligandet av USAs fiender lite för långt, tills de värsta terrorister och diktatorer framstår som rätt sympatiska).

Det andra är att det är tydligt att det bara finns en enda människa Gore Vidal verkligen respekterar: Gore Vidal. Alla andra avfärdas med en blandning av nedlåtande klapp på huvudet och öppet förakt. En rejäl bit av boken går ut på att Vidal försvarar sig mot kritiker (deras ursprungliga kritik får vi givetvis inte läsa), påpekar att han minsann tillrättavisade John F Kennedy, och ropar ”HA! Vad var det jag sade redan 1954!” Allt detta med ett mästrande (och illa översatt) språk så fullproppat med Shakespearecitat och bisarra metaforer att man undrar om Vidal faktiskt vill få oss att tänka till eller bara demonstrera hur välbeläst han är.

Och så lider boken naturligtvis av samma brist som de flesta essäsamlingar; den är hoppusslad av material från de senaste 12 åren (det mesta är alltså skrivet före 2001) vilket gör att vi får läsa samma saker om och om igen, och inte alltid i den ordning man kanske hade önskat eller med den bakgrund man kunde behövt.

Det är som sagt svårt att förneka att han får in en del träffar som känns rejält. Om ändamålen helgar medlen är detta kanske ändå en betydelsefull bok. Men til syvende og sidst framstår Vidal lite för ofta som en bitter, självupptagen gammal stöt… en Bill Hicks utan humor. En Dan Brown utan hjälte. Det är nästan – nästan – så man får lust att önska att Bush vann bara för att se Vidals reaktion.