Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag fastnar.

Fredagsmorgon och jag ska äta frukost. Boken ligger bredvid sängen och jag tittar lite försiktigt på raderna. Korta meningar. Precis som jag gillar. Fortsätter. Missar frukosten och får gå till jobbet med känslan av att ha lämnat något påbörjat.

Under dagen funderar jag hur folk vågar skaffa barn. Boken inleds med att flickan försvinner. Föräldrarna i upplösningstillstånd. Hon är borta. Jag undrar hur man orkar leva med tanken på att ens barn kan försvinna, kan skadas, kan ryckas bort. Det är så mycket som kan hända.

Jag slutar tidigt och boken väntar. Hoppar mellanmålet och läser vidare. Handlingen är enkel. Flickan försvinner och föräldrarna våndas. Kommer hon tillbaka eller inte? Lever hon eller är hon död? Jag följer deras tankar deras ångest, deras skräck och deras fantasi. Vilket är värst, fantasi eller verklighet? Förmodligen kombinationen.

Någon timma senare är jag slut. Boken är slut och jag undrar om jag kommer att våga. Våga utsätta mig för rädslan och fruktan. Sätta mitt liv på ett kort. På ett barn. Jag älskar barn så nog kommer jag att våga. Men boken ger mig en tankeställare. Jag har upplevt, genom karaktärerna, det ingen vill uppleva. Ett barns försvinnande.

Det är en enkel handling. Dottern försvinner och föräldrarna våndas. Upplösningen är på en gång överraskande, men ändå självklart möjlig. Bokens handling utspelar sig under ett år. Det händer inte mycket, men samtidigt händer det något. Jag är fast. Förstår inte vad som trollbinder mig. Vad är det som gör att boken håller mig i ett fast grepp. Självklart väntan på slutet. Är dottern död, våldtagen och misshandlad? Är hon kidnappad och gömd? Eller kommer hon hem med rosiga kinder och ett leende på läpparna, som om inget har hänt. Jag vill veta. Så är det.

Jag får inte följa spaningsarbetet efter flickan, får inte följa vad som händer henne. Jag får bara följa föräldrarnas tröstlösa väntan. Mannens tysthet, kvinnans vilja att prata. Hans inbundenhet och hennes frustration. Deras förhållande förändras. De glider isär i väntan på dottern. Det gör ont att följa dem. Men jag lever mig in och följer med.

Boken tog min fredag och den fick mig att fundera. Har läst en del av Fossums andra böcker. Den här känns annorlunda. En enkel handling om en komplicerad händelse. Väl värd att läsas.