Förra året vid den här tiden hade den erkända kulturtidskriften Aftonbladet en fråga på sin hemsida: "Känner du till årets nobelpristagare i litteratur?" Redan flera timmar innan Horace klev ut genom dörren för att tala om vem som vunnit hade flera tusen klickat "Nej".

"Nobelpriset går aldrig till någon man har hört talas om." Det har blivit en sanning i klass med "det regnar alltid i fruntimmersveckan", så etablerad att 30 somrar i rad med bara strålande solsken inte skulle ändra det. Jag slår vad om att det rentav finns de som varje år ljuger när de säger att de aldrig hört talas om vinnaren – oavsett om denne heter Günther Grass eller Wisława Szymborska. Så när Gert Fylking eller hans stand-in skriker "Äntligen!" skrockar man gott och de som faktiskt råkar tycka att det var på tiden att Coetzee fick det förväntas huka sig i skam över att vara officiellt stämplade som "pretto".

Det där lät lite snobbigt. Förlåt. Men något har det säkert att göra med det att Nobelpriset i princip är det största vi har att dela ut i Sverige. De andra priserna är ganska okontroversiella egentligen; ingen skäms att erkänna att man varken vet eller bryr sig det minsta om vad som händer när man kör en positivt laddad subkvark genom en partikelaccelerator, och så länge ingen hittar ett botemedel mot cancer är medicin rätt obegripligt också. "Kemipriset till Kurt Wüthrich? Aldrig hört talas om honom!" Ni ser, det funkar inte riktigt. Men litteratur… det borde man ju verkligen ha en åsikt om. De < aderton representerar väl oss svenskar och borde väl ha någon sorts ansvar, eller hur? Även de som aldrig varit på en fotbollsmatch har ju sin åsikt om huruvida Zlatan platsar i landslaget.

Visst kunde man invända att den som aldrig hört talas om nobelpristagare som redan i åratal funnits i Pocketshops hyllor kanske helt enkelt inte är så intresserad av litteratur. Eller dra upp tidigare "okända" pristagare som Márquez, Steinbeck, Hemingway etc… Men som sagt, det regnar alltid i fruntimmersveckan.

Eller så kan man hävda att det inte är någon stor grej egentligen. Att det bara är ännu ett pris i högen, att Akademien bara är människor, och att de flera gånger gett nobelpriset till helt uppåt väggarna fel personer (Sully Prudhomme? Aldrig hört talas om honom. Strindberg? Hallå?)

Så varför bry sig alls? Tja, den bästa effekten av priset (för oss dryga sex miljarder som inte blir multimiljonärer, alltså) är väl att under några få veckor varje år är plötsligt litteratur det stora samtalsämnet, innan Robinson och Paris Hilton återtar sin rättmätiga plats på förstasidorna. Det tycker jag är skäl nog att uppmärksamma det. (Även om jag personligen tyckte både Coetzee och Kertész är första klassens tråkmånsar.) Om man aldrig hört talas om vinnaren har man fått ett lästips, och om det låter urtråkigt – skit i't. Det får man göra. Och om det råkar vara någon jag redan känner till tänker i alla fall jag kompensera med att hävda att jag aldrig hört talas om han som tog OS-guld på 100 meter i somras.

Vill ni vara lite mer förberedda inför diskussionerna kan ni ju alltid kolla vår stora nobelspecial. Eller diskutera det i forumet.

(Nu har jag antagligen valt helt fel läge att skriva den här krönikan. Efter ett par år med relativt välkända manliga prosaister skulle jag inte bli förvånad om Akademien i år letar upp en lesbisk nepalesisk maoistisk benlös albino haikupoet vars samlade produktion brann upp 1967. Bara för att jävlas.)