När jag kommer in på konstmuseer så måste jag anstränga mig. Allt vad jag kan. Tycker det är svårt och lite besvärande. Förstår inte. Kan sällan njuta av att bilderna är vackra för det finns så mycket märkligt som jag inte förstår.

I den här boken är det lite annorlunda. Jag lär mig att titta på ett annat vis. Jag ser inte längre penseldrag,konstiga färger och märkliga figurer. Jag ser berättelser.

Konstverken blir levande, de berättar. Kan nästan höra barnen fnissa i tavlan. Berättelserna i boken är nästan i serieformat. Inte som Kalle Anka tack och lov. Men i uppdelade partier. En tavla är mer än en bild, den berättar flera olika saker.

Jag tänker inte längre på att jag tittar på de tidigare svåra konstverken, de är bara där för att visa berättelsen. Jag slukar historierna. Kungen på båren och pusskalas bland små tjocka barn med vingar. Blod, krinolin och giljotin. Kärlek, frukt och konstiga former.

Ibland önskar jag att jag var barn idag så att jag kunde få börja om från början. Starta med att se konsten på mitt sätt. Istället för att tvingas in i de ramar som gäller eller kanske gällde. Jag beslutar att jag kan börja om,det behöver jag inte vara barn för.

Idag känns konsten friare, tankar om konst mindre komplicerade, roligare. Antingen för att jag vågar titta utan att förstå. Eller för att konstvärlden släppt på tyglarna.

Boken är i vilket fall ett lysande exempel på hur konst blir kul och mindre komplicerat.