Så var det dags igen, en kriminalroman som alluderar på ett historiskt fenomen. En bok som skickar läsaren bakåt några hundra år, samlar in kunskap, gör en tvärvändning och sätter av igen mot presens för att lösa intrigen. Halvt bortglömda symboler, mystiska texter och välkända fakta införlivas i berättelsen.

Fred Vargas Budbäraren handlar egentligen mindre om en budbärare och mer om ett antal mord som har kusliga likheter med den sedan länge utdöda farsoten med de många namnen: digerdöden, pesten, svarta pesten, böldpesten eller Guds gissel. Joss le Guern, en bretagnare och fiskare med stökigt förflutet, lever i kvarteren runt Montparnasse, Paris, och har axlat sin familjs gamla fina yrke som budbärare. Budbärarens ropar ut meddelanden, annonser, kärleksförklaringar, ja i princip vad som helst som hamnar i hans lilla låda på torget, för sina trogna åhörare. Det kostar fem francs.

Så en dag får Le Guern dystopiska meddelanden som refererar ur en gammal text, ibland skrivna på latin. Till sin hjälp tar Le Guern sin nyfunne vän den lärde Decambrais, även konsult i livsfrågor, som förstår att meddelanden kommer från en sjuk person som vill berätta att pesten är på väg in i staden. Decambrais kontaktar kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg som redan har upptäckt uppkomsten av de uppochnervända fyrorna som målats på dörrar runt om i Paris. Vad är det för tecken? Och vad har det för samband med de mystiska meddelanden som dykt upp i Le Guerns låda?

Den intuitionsdrivne, med total oförmåga att minnas namn, Adamsberg assisteras givetvis av sin dr Watson, monsieur Danglard, som är Adamsbergs raka motsats. Och när ett plus ett blir två för Adamsberg ligger redan de första svarta liken, angripna av pestloppan Nosopsyllis fasciati, i bostäderna med de svarta fyrorna. Den kollektiva paniken hos Paris invånare är nära medan jag driver runt med den egendomlige Adamsberg i det 14:e arrondissementet på spaning efter mördaren. Där lever människorna sina egna liv isolerade från metropolens vimmel, nästan i ett förflutet tempus. Adamsberger besöker historiker, blir vän med Decambrais och Le Guern och deras vänner på café le Viking där en släkting till åskguden Tor driver försäljningen!

Vargas har ett skönt gung i sin text, det är ingen uppskruvad modern kriminalroman med laptops, mobiler och biljakter. I huvudsak är det Adamsbergs karaktär som sätter rytmen. Å andra sidan infinner sig aldrig den där sugande spänningen i magen med orden "Vänd blad, vänd blad" ekandes i skallen. Istället är det en kriminalroman med lugnt tempo, långsamma vändningar och där historiska kunskaper elegant vävs in i intrigen. Det är heller ingen kriminalroman som sträcker ut hakan, den verkar trivas bäst lite i skymundan, på bakgårdarna i Paris.