Det heter att boken är ”en fri fantasi över ett obeskrivet ögonblick i Harry Martinsons rymmar- och vandrarliv på 1920-talet”. Det är också så att huvudpersonen är namne med samma roll i Martinsons självbiografiska romaner Vägen ut och Nässlorna blomma. Denne, Martin Tomasson, tjänstgör alltså i Vägen till Gondwana och hans berättelse är minst sagt färgsprakande.

Martin rymmer från fartyget han arbetat på när det lagt till vid Bombay och ger sig in i staden för att söka upp Peggy, en prostituerad tvätterska han förälskat sig i. Denna Peggy, senare kallad Pushpi, beger sig sedan tillsammans med Martin på en resa djupare in i Indien. De besöker tempel, badar i floder och klättrar i berg.

Men mer än en kärlekshistoria är detta en slags historisk reseskildring. Det är sällan på relationer eller spelet mellan karaktärer tonvikten läggs, istället övervägs boken av åter och åter miljöbeskrivningar, sinnesintryck och träffsäkra detaljangivelser. Inte för att detta skulle vara illa utfört. Tvärtom, Lars Andersson beskriver alltifrån storstadsmyller till djungler med största målande skicklighet. Ofta är det metaforiskt och mycket kännbart. Man är där.

Vid sidan av Martins och Pushpis färd pågår en mindre parallellberättelse i Martins tankar, en utvandrarhistoria om Erling Olofsson från Värmland som emigrerar till USA, om hembygdsförhållanden och kärva tider. Tillsammans med denna består boken också av en imponerande stor del historiska fakta. Till exempel ägnas ett kapitel åt stridigheter mellan olika indiska kungadömen och engelsmän. Återgivningen av hinduiska riter och föremål är väldetaljerad och utförlig. Och plötsligt bryts texten upp i versrader, sammanfattande kväkarnas intåg i landet. Här blir det nästintill fackbokligt med en mängd årtal och säkert autentiska namn. Annars ges också goda inblickar i Indiens geologi, växtliv och djurliv.

Men hur mycket man än vill bejubla noggrann efterforskning och research infinner sig en seghet. Historien harvar på, utan att mycket egentligen händer. I frånvaron av annan dramatik blir de få brännpunkter mellan Pushpi och Martin som finns väldigt starka, men aldrig tillräckliga. På samma sätt blir emigranthistorien mer intressant, Erling Olofssons berättelse ges på ett långt mer äventyrligt och händelserikt sätt än själva Indienresan.

Ja, skildringen som sådan är beundransvärd och rik på ljud, dofter och smaker. Det är färgstarkt och naturtroget, både vad gäller miljö och historiska fakta. Tyvärr saknas handling nog att hålla intresset uppe.