Om man kör genom Sverige (och håller sig ifrån motorvägarna) åker man förbi eller igenom dussintals små samhällen som mest består av en grupp villor i trä och eternit, alla byggda innan mitten på 70-talet, med en liten butik, en pizzeria med utskänkningstillstånd och inte så mycket mer. Byar som inte nödvändigtvis ligger i glesbefolkade områden, men som ändå verkar ha blivit för små för att hålla sig själva vid liv länge till.

Den andra stranden utspelar sig i en sådan by, Alaröd i norra Skåne. Vi får följa två personer som besöker byn med 50 års mellanrum: först Stig Dagerman, som tillbringar en sommar i fiskeläget Knäbäck där han förgäves försöker skriva sin nästa roman. Han lyckas aldrig och åker därifrån än mer ångestfylld än han kom dit.

Långt senare kommer studenten Martin till det som återstår av byn efter att avfolkning och militära skjutfält har gjort sitt. Han skriver C-uppsats om Dagerman och hoppas samtidigt komma över sin egen skrivkramp genom att följa i Dagermans spår. Martin tillbringade några somrar i byn som barn, hans fars gamle lumparpolare bor i stugan bredvid, och han ser fram emot en ganska idyllisk vistelse. Naturligtvis blir det inte så; det finns spänningar och rivaliteter i byn, och när Martin börjar ställa frågor om saker som hände för ett halvt sekel sedan rivs gamla sår upp…

Någonstans där blir boken mer eller mindre till en deckare, och jag blir lite besviken; någon gång vore det kul att läsa en berättelse om udda svenska småstäder utan att det blir whodunnit av det – det måste finnas någon annan förklaring till avfolkning än ond bråd död. Hela grejen med Dagerman blir mest ett skäl att dra igång en intrig om ett försvinnande och ett saknat manuskript. Vackert så antar jag, det är väl den boken Högström har velat skriva, men det känns lite som om han kunde stoppat in precis vilken författare/konstnär/känd person som helst som ”vit val” för Martin att jaga. Dagerman råkade liksom vara den som passade bäst.

Nåja. Originell eller inte fungerar storyn rätt bra, och framför allt är Den andra stranden en lyckad beskrivning av en svensk avkrok med bygdeoriginal, utlämningsställen i stället för Systembolag och en befolkning där allt färre är under 40. Efter alla Stockholmsskildringar som varit på sistone känns det rätt skönt. Speciellt träffande blir det när han låter Martins creddpajasar till kompisar ramla in på ett kort besök.

Flickorna skrattade i baksätet. De körde om en Volvo 245 med ett par bilbarnstolar som syntes i baksätet.
”Alla de här bilbarnstolarna! Vilket kontrollbehov”, sa Moa förtrytsamt. ”Det är så medelklassigt!”

Högström blåser verkligen liv i Alaröd, med levande människor och allt; han har känsla för hur folk pratar. Ändå vore det synd att påstå att han är någon fantastisk berättare. Hans journalistbakgrund slår ofta igenom med korta, klatschiga meningar och sättet att skriva ”filmiskt” är lite hit-and-miss; ibland lyckas det väldigt väl och gör att boken verkligen blir visuell, han frammanar landskap och händelser på ett lysande sätt. (Se textutdraget, t ex.) Men vid andra tillfällen blir det mer stolpigt och konstlat, man märker hur han så gärna hade velat ta till lite kameratricks, flashbacks etc, men inte riktigt kan översätta dem i ord.

Så nej, Jesper Högström är inte den mest revolutionerande författare som kommit fram på sistone, och Den andra stranden banar knappast några nya vägar. Men vem har sagt att allt måste vara nyskapande hela tiden? När nu hösten verkar vara på väg känns en bok med dimmiga skånska havsängar och lite gammalt hederligt svensk vemod helt OK. Högström träffar rätt tillräckligt ofta för att jag ska bära med mig Alaröd ett tag. Det räcker gott.