1910 inleder den polsk-franska nobelpristagaren i fysik och upptäckaren av radium, Marie Curie, ett kärleksförhållande med forskarkollegan Paul Langevin. Denne är emellertid gift och har två barn, en riktig fransk kärnfamilj. När affären kommer ut hösten 1911 blir stämningen plötsligt mycket hätsk.

Ungefär samtidigt meddelar Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm att Curie tilldelats Nobelpriset på nytt. Vad som började som en storm förvandlas nu till en orkan. Fransmännens indignation vet inga gränser. Tidningen L’Oeuvre publicerar ett brev där Curie uppmanar sin älskare att lämna hustrun. Vilken kallblodighet! Detta okvinnliga monster! Denna ärelystna polska som försöker bryta upp den franska familjen inifrån! Ska hon belönas med Nobelpriset? Vem tror hon att hon är egentligen!

Och bredvid bilden en annan bild: Blanche Wittman, det sena 1800-talets mest berömda mentalpatient. Som "hysterikornas drottning" på Salpêtrière-sjukhuset i Paris blev hon uppvisad på hjärnforskaren Charcots föreläsningar om nervsjukdomar. Många gick nog mest dit för att få se en ung, vacker kvinna vrida sig i erotiska rörelser, men själv menade sig Charcot vara kvinnans gåtfulla själsliv på spåret. Genom att trycka på vetenskapligt fastslagna punkter på hennes kropp kunde han framkalla och återkalla psykiska reaktioner hos sina patienter. En stor triumf för upplysningen! Kvinnan, den sista av alla 1800-talets mörka kontinenter, snart skulle också hon vara illuminerad av rationalitetens sken! Snart kunde det vetenskapliga framstegets århundrade börja! 1900-talet där allt var möjligt!

Trodde man på den tiden.

Efter Charcots död korsas de båda kvinnornas vägar. Som Maries laboratorieassistent utsätts Blanche dagligen för radioaktiv strålning och tvingas efter hand amputera bort lem efter lem. När Marie 1911 straffas för sin förbjudna kärlek är Blanche blott en torso som ligger i en trälåda. "Jag viker aldrig från din sida" viskar hon till sin förtvivlade vän. Strax därefter är hon död.

Efter sig lämnar Blanche tre anteckningsblock, tre "frågeböcker", som alla handlar om hennes och Maries märkliga livsöden, och om kärleken. "Amor Omnia Vincit" står det med darrig, tvekande stil. Kärleken övervinner allt.

Per Olov Enquists nya roman är ett komplext montage av autentiskt faktamaterial och egenhändigt hopsnickrade dokument. Som redaktör för allt detta fungerar författarjaget, den stillsamme person med "frostskador i själen" som för evigt är präglad av sin uppväxt i sträng västerbottnisk EFS-miljö, och som känns igen från böcker som "Musikanternas uttåg", "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek".

Till Enquists främsta kännetecken som författare hör hans sätt att alludera på sina tidigare verk. Hela författarskapet är som en enda stor ekokammare. Maniskt återkommer signalorden, alla de äckliga, ångestladdade bilder som han använt i så många andra sammanhang. Fågeln som lyfter. Mamman som pulsar i djupsnön. Busschauffören som vänder sig om. Pojken som ser behändig ut. Isgraven. Välgöraren som kanske inte finns. Det mexikanska monstret Pasqual Pinon som har sin hustru invuxen i pannan. "GULLE DIG MARIA JAG".

Men Enquist refererar inte bara till sin backkatalog. Lika ofta känns det som att han refererar framåt, till vad han inte skrivit ännu. Han nämner små episoder, helt flyktigt, för att sedan återkomma till dem och göra hela berättelser av dem. Faktum är att han redan i sin förra bok, "Lewis resa" (2001), berättade historien om Blanche och Marie. Hela den yttre handlingen finns där, i kort sammandrag på en halv sida: hur Charcot 1891 avslutar sina experiment på Salpêtrière, hur Blanche fortsätter som assistent till Marie Curie, hur hon förgiftas av radiumet och stympas till en torso.

I "Lewis resa" fungerar Blanches öde som en bild för hur religiösa väckelser uppstår, tystas ned, men ändå kanske lever vidare. Först den heliga andes utgjutelse, konvulsionerna, de egendomligt lockande rörelserna. Sedan varningsropen, förnekandet, alla de rationella bortförklaringarna. Slutligen: torson, klumpen som blir kvar, det som möjligen kommer att bli en bestående kyrka.

I "Boken om Blanche och Marie" handlar det om en annan religion: naturvetenskapens. Charcot är Paracelsus, läkaren som trollkarl, den som vidrör heliga förborgade sanningar, försätter människor i extas och botar dem från obotliga sjukdomar. Det handlar om skräcken för det okända, gränserna mellan förklarligt och oförklarligt, sanning och lögn, konst och vetenskap. Om tvivlet på den egna förmågan att frälsa och tvånget att upprätthålla ett sken.

Och det handlar, framför allt, om kärlek. För Blanche Wittman är kärlek ett tillstånd som inte går att förklara, men "vilka vore vi om vi inte försökte?" Kärlek kan förefalla grym, men vi måste hålla fast vid den ändå, lita på att den bär.

Enquists nya bok är inte en alldeles lättläst sak. Det är ingen rak berättelse där författaren diktatoriskt och obönhörligt lotsar en fram mot ett oomtvistligt slut. Tvärtom lämnas många lösa trådar till läsaren att knyta ihop på egen hand. Läsaren som medskapare i verket, litteratur som intellektuell utmaning.

Att kalla "Boken om Blanche och Marie" för experimentroman känns däremot löjligt. I själva verket är det ju en ganska traditionell Enquistroman. Placerar man den i ett begriplighetskontinuum hamnar den någonstans mittemellan "Kapten Nemos bibliotek" och "Livläkarens besök".

Men Enquists språk är vackrare, mer konstfullt, än någonsin. När han på sidan 95 drämmer till med en svordom åstadkommer han en stor dramatisk effekt. Det ständigt återkommande mantrat "Marie, Marie! Vart bär det hän?" känns som en gammal slagdänga. Ja, till och med de ortnamn som nämns har en poetisk laddning: "Nome".

Kort sagt: Per Olov Enquist är i sitt esse. Med alla intressanta stickspår som finns i den här boken (Freud är en av birollsinnehavarna, bara en sån sak) får vi verkligen hoppas att han fortsätter sitt storartade utforskande av den europeiska idéhistorien och ger oss nya romaner.