Vad hände egentligen med pastor Johan Sebastian Homan? Han som Jan Mårtenson skrev om i böckerna Guldmakaren och Häxmästaren?

Han som ofrivilligt blev inblandad i mordet på Gustav III och först dömd till döden och sedan benådad till livstids förvisning till den Svenska kolonin Saint-Barthélemy i Västindien?

Vi är några som undrat detta och väntat i åratal på en uppföljare. Vi som i mitten av 80-talet fascinerades av Jan Mårtensons beskrivning av kungamordet och närmast satt som trollbundna. Vi som uppslukades av Jan Mårtensons formidabla språk och blick för detaljer.

Jag var en av dem.

De där 19,8 kvadratmetrarna i studentrummet på Studentgatan kändes så oändligt mycket större när böckerna i statistik och argumentation från Samhällsvetarlinjens grundkurs kunde läggas åt sidan. Helt plötsligt kunde man nästan känna doften av krutrök i Dramatens foajéer och Ankarströms ränksmidande kunde appliceras på korridorsmadammernas intrigerande.

Efter tjugo år från första boken så kommer nu uppföljaren.

I Ostindiefararen har Johan Sebastian Homan blivit benådad från sin livstids landsförvisning. Väl hemkommen till Sverige står han utan vare sig hem, arbete eller framtid. Efter några turer i Stockholm och Gamla stan, bland släktingar och gamla bekanta bestämmer han sig för att ta en tjänst som skeppspastor på den nybyggda ostindiefararen Kanton. Ostindiska kompaniet har inga problem med Homans förflutna efter kungens benådning, men väl ombord på skeppet kommer hans förflutna ikapp och hans värsta fiender visar återigen sina korrumperade och av ren ondska svärtade själar.

Det är dags igen att åter fascineras av Jan Mårtensons språk och öga för detaljer. Stundtals kan man nästan känna den bittra och fräna doften av nytjärat båtskrov, men styrkan hos Ostindiefararen ligger inte så mycket i detaljerna som i Jan Mårtensons förmåga att leverera en fängslande dialog. Tid och rum slukas upp och bokens lättlästhet gör att timmarna bara försvinner. Vid 71 års ålder tycks inte Jan Mårtensons förmåga eller vilja att skriva ha mattats, utan snarare eskalera till ännu bättre litterära höjdpunkter.

Sina vana trogen delger Jan Mårtenson läsarna ett recept. Den här gången friterad ox- eller fläskfilé á la Kanton. Boken är således inte bara en njutning för själ och sinne utan även för gom och mage.

Bon appetit!