Under senare år har "globalisering" blivit närmast en rött lakan för en bred rörelse av organisationer, som ur olika perspektiv kritiserat vad detta har inneburit. Men de har alla fel, menar författaren till den här boken. Globalisering är något helt och hållet gott, och något vi borde ha ännu mer av. Det gynnar allt och alla, på alla sätt och vis.

En frontalattack på anti-"globaliserings"-rörelsen (eller alternativ-"globaliserings"-rörelsen), således. Men en förvånansvärt oseriös sådan, inte minst med tanke på att det är anrika Oxfords universitet som publicerar den. Bhagwati har, erkänner han själv inledningsvis, mycket svårt att förstå sina motståndare. Ändå kritiserar han dem – i princip alla – för att vara okunniga i ekonomiska frågor. För han har minsann träffat och pratat med några demonstranter, och de visste ingenting om vad frågorna egentligen handlade om. Många av dem är för övrigt sociologer och litteraturvetare (!), och de vet ju enligt Bhagwati ingenting om ekonomi. De kan således avfärdas av den anledningen, verkar han mena. Han diskuterar sen vad NGOs (icke-statliga organisationer) egentligen innebär, och lyckas återigen snabbt förlöjliga sina meningsmotståndare; när han i ett stycke ska exemplifiera en NGO väljer han att ta upp "Radical Left Movement for Socialist Revolution", med en enda medlem… Bhagwati blundar boken igenom nogsamt för de stora, breda medlemsorganisationer som faktiskt också är kritiska till "globaliseringen".

När man väl kommit förbi de inledande, mycket tröttsamma tiraderna om hur udda och obildade hans motståndare är, inleder Bhagwati så sin egentliga argumentation om "globalisering". Men så värst sakligt är det då inte. Tvärtom, det är en skrämmande låg nivå på argumentation. Bhagwati kommer boken igenom med en lång rad helt ounderbyggda argument, exempelvis om samband mellan tillväxt och fattigdom eller priserna på råvaror, eller argument med mycket diffusa referenser ("X har med rätta alltid hävdatÂ…"). Han verkar också ha en förkärlek för mer, men oftast mindre, träffande analogier och dito skämt.

Bhagwati gör jämförelser och generaliseringar som även en grundkursstudent borde förstå inte kan leda till några säkra slutsatser (generaliseringar utifrån enstaka, självklart väl valda, exempel eller jämförelser mellan länder med mycket olika förutsättningar för att framhålla sin tes). Ibland blir argumentationen löjeväckande grundlös, som när han – utan någon som helst argumentation eller belägg – helt enkelt påstår att genmanipulerade grödor kan hjälpa oss till ett lyckligare liv (och att det enbart handlar om protektionism om man vill stoppa dessa grödor), eller tar sin egen hushållerska som exempel på att kvinnor inte förtrycks lika mycket numera (självklart tack vare "globaliseringen").

Han avfärdar vidare, på ett närmast flagrant lättsinnigt sätt, mycket forskning och kritiska argument som pekar i en annan riktning än den han argumenterar för (även när den kommer från institutioner som annars brukar stå på Bhagwatis sida i debatten om "globalisering", exempelvis Världsbankens forskning som pekat på att klassklyftorna i världen har ökat). Så det här med att storföretagen exempelvis är mäktiga, det har demonstranterna fått om bakfoten, menar Bhagwati. Om man räknar som han gör (vilket kan diskuteras) är det inte alls så att 51 av världens 100 största ekonomier utgörs av storföretag – "bara" 37Â… För övrigt är det nonsens att företagen har mycket politisk makt, menar han – folkrörelser och fackföreningar kan ju alltid gå runt och knacka dörr med sina oändliga mängder aktivister. Ja, det förstås – de råkade ju tydligen ha mycket makt när de lyckades få igenom det ökända TRIPs-avtalet (som Bhagwati ogillar eftersom det utgör ett hinder för frihandel), det erkänner han. Men i övrigt så…. Och går vissa argument eller viss forskning inte att avfärda så lätt, så kan man alltid blunda för den och hoppas att läsaren inte känner till att den existerar (exempelvis Dani Rodricks annars mycket omtalade forskning om sambandet mellan handel och tillväxt).

Allt är förstås inte underbart i denna värld, det erkänner även Bhagwati. Här finns exempelvis exploaterande barnarbete, kvinnoförtryck, ursprungsfolk som krossas och odemokratiska styrelseskick. Här finns låga löner och miljöförstöring. Bhagwati tar här allt som oftast till ett retoriskt trick; så fort han har erkänt att olika problem existerar, så kan han i nästa andetag hävda att inget av detta beror på eller ens har det minsta samband med globaliseringen (eller åtminstone att empiriska bevis för det saknas). Det borde inte heller ha det – alla de här problemen borde åtgärdas på andra arenor än i de där "globaliseringen" står i fokus (framförallt WTO). Men det saknas då i allmänhet någon övergripande logisk stringens i bokens argumentation. Först är det bra med tvingande internationella överenskommelser, sen är det det inte. Först är det upp till oss individer att ta ansvar för en bättre värld, sen ska vi inte lägga oss i andra länders angelägenheter.

Men Bhagwatis linje har egentligen en tämligen enkel logik; försvara frihandel och "globalisering" till varje pris. Det är den enda som står i fokus för denna bok, och då får annan logik och stringens stå tillbaka. Så fort det går att hävda att en viss utveckling går i rätt riktning, då gör Bhagwati allt för att associera detta med "globaliseringen". Så fort någonting förblir lika illa som tidigare, eller försämras, då avfärdas alla kopplingar till denna "globalisering". Fair enough; debatten om "globaliseringens" för- och nackdelar är inte sällan tämligen förvirrad, och begreppet har blivit sinnebilden för många av världens problem. Men författaren för aldrig någon självkritisk och konkret diskussion om vad han menar med "globalisering". Istället för han de olika samhällsfenomen som han diskuterar till olika fållor på ad hoc-basis, vilken endast verkar handla om att underbygga hans egen tes om det goda i "globaliseringen".

När Bhagwati är som bäst lyckas han påminna om att det finns många fler faktorer än enbart "globalisering" som hindrar en positiv utveckling i världen, och att vi kan behöva tackla mycket komplexa problem med fungerande internationella institutioner. Tyvärr är de ljusa stunderna tämligen få jämfört med det ideologiskt överbelastade peptalk för "globalisering" som boken domineras av. Det saknas ett gediget verk som på ett tydligt och förståeligt vis förklarar hur "globaliseringen" fungerar, säger författaren i inledningen till sin bok. Hans ytliga och genompolitiserade hafsverk har tyvärr inte bidragit till att uppfylla det tomrummet. Professor Bhagwati borde ha kunnat prestera betydligt bättre än så här.