Recension

: Poeten och sophelikoptern
Poeten och sophelikoptern David Andersson
2004
Atlantis
6/10

Ekelöf slänger staten i soptunnan

Utgiven 2004
ISBN 9174867989
Sidor 175

Om författaren

David Andersson är född 1972 och verksam som frilansskribent. ”Poeten och sophelikoptern” är hans debut.

Sök efter boken

Gunnar Ekelöfs dikter börjar inte sällan med en negation: ”Inte dödslängtan/men lära sig använda döden” är ett exempel. ”Jag tror inte på ett liv efter detta/Jag tror på detta liv” är ett annat. ”Nej! Människornas värld/är inte för mig!” ett distinkt tredje. Ett nej som bottnar i ett välomvittnat avståndstagande från auktoriteter och det ”institutionella”, den akademiska världen inräknad. Ekelöf såg sig som autodidakt i en vidare mening än arbetarförfattarna.

Det samhälle som Ekelöf kom att leva och verka i utgjorde en självklar kontrast till den ensamhet han trodde på och valde. Med folkhemsbygget som fond konstruerade han träffande namn och uttryck: ”folkhemsk”, ”moster/fasterland” och det mest spridda: ”Jag är en främling i detta land”. Utifrån dessa idiom måste Ekelöf, som av samtiden anklagades för navelskådning och drömmerier, i eftervärldens ögon omvärderas.

Det tycker i alla fall David Andersson som skrivit en Ekelöf-studie med den träffande titeln Poeten och sophelikoptern – Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen. Resonemanget tar avstamp i dikten Till de folkhemske, en uppgörelse med det sterila och tillrättalagda Sverige där ”aldrig mer någon luffare någonsin luffar”. Dikten är en av Ekelöfs mest samhällskritiska. Udden riktas här mot de s.k. socialingenjörerna, främst företrädda av makarna Alva och Gunnar Myrdal, och deras försök att utifrån vetenskap och logik skapa ett idealsamhälle i det sovjetiska försökets kölvatten. Mycket i boken ägnas åt att reda ut begreppen runt denna 30-talskonflikt.

Boken är skriven med polemiskt syfte, står det att läsa i förordet. Ibland smyger det sig in en känsla av att Andersson polemiserar för polemikens skull och att han söker sig ut mot tassemarkerna för sitt ämne. I en avdelning kritiserar han Magnus William-Olsson (som skrivit mycket om Ekelöf) för att han inte gillar Ekelöfs röst i hans egna tolkningar av sina dikter. Vidare kan jag reagera mot det lite brådmogna uppsatsspråk som Andersson tangerar; han är inte sen att påpeka att han liksom Ekelöf, som han känner stor samhörighet med, intar en outsiderposition (”sann” bildning får man utanför universitetsvärlden). Kanske är det ett bevis på hur svårt det är att vara lekman på ett änme vari man lodar djupt.

Nåja, det är anmärkningar i marginalens ytterkant. För den som intresserar sig för Ekelöfs många sidor är boken ett intressant tillskott. Polemiken må fortsätta.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2004-07-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-28 12:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1267

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?