Vi leker en lek: Vem är rädd för Bert?

Deltar gör: kommungubbar, skivbolagssnubbar, konsertarrangörer, journalister, artister.

Säga vad man vill om gråbenet från Skara, men han inger respekt. Få vågar sätta sig emot honom, och de som gör det blir klösta och bitna tills de ger upp. Detta gäller alla som ger sig in i leken med Bert. För spelreglerna är hans och endast hans. Då är det svårt att få ett övertag, än svårare att vinna leken.

Inte heller Daniel Levin lyckades komma in på skinnet på Bert. Trots idoga försök misslyckades Levin med att få till en intervju med Bert. Men han gav inte upp utan gjorde ändå det bästa av situationen och utnyttjade Berts arroganta ursäkter som nån slags röd tråd i boken.

Resultatet kanske inte blev det bästa, men en biografi fick Levin i alla fall ihop. Som kompensation för Berts frånvaro har Levin försökt få till en så mångsidig bild som möjligt med hjälp av ett grundligt researcharbete. Däremot saknar jag exklusivt material, framförallt i form av nygjorda intervjuer. Att skriva ett journalistiskt portätt är en sak, men att wallraffa är en helt annan. Det är lite synd att Levin inte vågade gräva sig fram längst in i varghålan för att där överrumpla Bert och hans lakejer. Det hade kunnat bli riktigt smaskig läsning.

Nu känns det mer som om Bert fick det sista ordet. Igen. Och det är förbaskat synd. Att inte folk tröttnar på att dansa efter Berts pipa och slutar att vara rädda för honom är för mig en obegriplig gåta.

Ett stycke underhållande nutidshistoria bjöd boken på, men inte så mycket mer än det man redan tidigare sett, läst och hört om Bert.