Teaterns framtid diskuteras ofta. Inte minst av utövarna själva. Inte sällan ropas det att fler måste engagera sig. Teater borde vara allas angelägenhet. En av alla förutsättningar för att öka kunskapen och deltagandet är ett allmänt referensverk över svensk teaterhistoria som det går att enas kring.

Men idag finns inte den svenska teaterhistorien nedskriven på ett lättillgängligt sätt. Därför är det kul att Vetenskapsrådet har satsat dryga 9,5 miljoner på att sakkunnigt folk från olika universitet i landet ska fixa till en sådan historieskrivning om tre band. Pengarna beräknas ta slut 2006.

I väntan på att det ska bli klart kan vi ta del av den före detta Dramatenchefen Lars Löfgrens alldeles egen överblick över den svenska teaterns utveckling. Från att se teater i hällristningar och nordisk mytologi, slutar han med egna profetior om hur den framtida teatern kommer formas av en allt mer krävande och medveten publik. Alla traditioner och konventioner kommer ifrågasättas. Vi får bara hoppas att teatern ska kunna fortsätta att engagera i vår medieslukande, ständigt uppkopplade och upplevelsetörstiga värld.

Det är just teaterns traditioner och deras framväxt som den kunnige yrkesmannen Löfgren ger en bild av. Bland mycket annat kan man läsa om hur idéer och former från 1700- och 1800-talets teater lever kvar, varför alla våra vackra teaterbyggnader landet runt kommit till och hur riks- och stadsteatrarnas vuxit fram. Namn som Strindberg, Molander och Bergman nämns ofta.

Att teaterhistoria är ett kul och spännande ämne råder det ingen tvekan om. Att se hur den kristna liturgin kliver ut på gator och torg och blir teater, att lära sig hur teaterns potentiella kraft många gånger har provocerat och förbjudits och att få träffa engagerade yrkesmänniskor som drivs av ett konstnärligt kall utöver det vanliga, är intressant läsning.

Löfgren gör ämnet lättsamt och passar hela tiden på att berätta anekdoter. Han tvekar inte att gå in på sidospår om han känner att han måste. Den största förtjänsten är att han berättar sin historia utifrån brinnande teaterpersonligheter, samtidigt som han har bemödat sig med att ge teaterns alla yrkesroller en plats. Inte minst publikens.

Särskilt intressant bli det när han kommer in på teaterkritik och dess roll. Inte minst med tanke på vårens diskussion, som började med att nuvarande Dramatenchefen Staffan Waldemar Holm skrev in DN:s recensent Leif Zern på sin svarta dödslista. Åsikter som att teaterkritikerna borde befinna sig närmare produktionen dryftas och att Vilhelm Moberg 1964 kom med förslaget till en Dramatens elevskola för kritiker. Tankar som jag undrar hur Löfgren själv hanterade under sin tid som chef.

För min del ser jag positivt på teaterns framtid. Dess idé är allt för enkel för att kunna hotas av andra medier. Några skådespelare, en scen och en publik är allt som behövs. Bara boken är lika genial som uppfinning när det gäller att berätta historier, förmedla känslor och beröra en publik. Vi måste bara sluta visa teatern den respekt som den inte förtjänar. Den riskerar att bli museal. Som publik får vi aldrig nöja oss med att vara passiva konsumenter.

Lars Löfgren har dragit sitt strå till stacken. Med en annan bakgrund skulle också historien bli en helt annan. Därför hoppas jag att förlagen ger fler samma chans att få ge ut en vackert illustrerad bok i detta ämne. Det borde ligga i allas intresse. När den officiella svenska teaterhistorien ges ut kommer det behövas.