Witold Gombrowicz Dagboken är en av världens bästa böcker. Kanske den allra bästa nittonhundratalsboken. Jag brukar visserligen säga att Prousts På spaning efter den tid som flytt är den bästa, men frågan är om inte Proust – i sin snobbiga lilla sportbil, med chauffören Agostinelli vid sin sida – får nöja sig med en god andraplats. Målfotot får avgöra. Sedan kommer klungan med Joyce och andra en bra bit efter.

Men är det inte lite barnsligt att tänka sig litteraturen som en biltävling? Jovisst, men alternativet är ännu barnsligare: någonting i stil med litteraturen som fiskdamm, där alla vinner, alla ska få pris. Nej, ska det vara någon poäng med litterär verksamhet så ska den ha höga ambitioner och många hästkrafter.

Gombrowicz själv förklarar skamlöst att han har ambitionen att vara lika bra som Shakespeare. Och i tredje delen av Dagboken ger han sig i kast med att förbättra Dante – något som orsakade upprörda protester i Italien och (säger legenden) gjorde att Gombo aldrig fick Nobelpriset. Han är nästan som roligast när han roar sig med att peta hål på värdiga, men uppblåsta, moderna motståndare som Sartre eller Borges. Om Proust är författaren som betraktar samhällets snobbism på avstånd för att kunna analysera den bättre, är Gombrowicz författaren som ger sig in i närkamp för att sabotera den.

I vart fall är Dagboken den bästa boken om att skriva böcker, om att läsa dem, och om att vara författare. ”Ande föds ur imitation av ande, och en författare måste spela författare för att slutligen bli det”, står där till exempel. Jag kan inte tänka mig en bättre skrivarskola än Gombrowicz Dagboken.

Dagboken, alltså, som förresten inte är en normal privat dagbok, utan – precis som dagens bloggar och internetdagböcker – publicerades efterhand som den skrevs. Den är en blandning av självbiografi, filosofi, litteraturkritik och skönlitteratur, och innehåller ofta svar på brev och artiklar som andra har skrivit om tidigare inslag i samma bok. Det är interaktiv litteratur när den var som bäst (1953-69).

Somligt, åtminstone i första delen av Dagboken, kan te sig avlägset här och nu. Men när Gombrowicz, från sin exil i Argentina, hånar den självgoda polska litteraturen, är det ofta lätt att i tanken byta ut ”Polen” mot ”Sverige”. Och när Gombrowicz hyllar ungdomen, omogenheten och jaget är han snarast före sin tid. Dagbokens första anteckning lyder kort och gott ”Jag”. Det gör de tre följande också.

Inte minst är Dagboken en suverän lektion i konsten att ta konsten på allvar … men utan att ta allvaret på alltför stort allvar. När Gombrowicz skriver om sitt stora ämne, som givetvis är Gombrowicz, bryter han aldrig mot sin egen regel:

Ni ska veta att om mig får man inte tala på ett tråkigt, vanligt, gängse sätt. Det förbjuder jag bestämt. Om mig talar man på söndagsspråk, det kräver jag. Dem som tillåter sig att tala tråkigt och förståndigt om mig väntar ett grymt straff: jag dör i munnen på dem, och mitt lik fyller deras gap.

För tillfället kan Dagbokens tre delar vara svåra att hitta, men finns på välsorterade bibliotek och antikvariat. Eftersom Gombrowicz skulle fyllt hundra i år är dock en samlad pocketutgåva planerad. Även andra böcker av Gombrowicz är värda att kolla upp. Romanen Ferdydurke, som är den mest berömda, finns i pocket. Och ryktet säger att förlaget Modernista planerar att bland annat ge ut Gombrowicz noveller. Det gör de naturligtvis rätt i.