Många framhöll att det var en bluff att Irak skulle ha tillgång till kärnvapen. Var något annat att vänta, egentligen? I över tio års tid, sedan slutet på det första Gulfkriget, hade FN:s vapeninspektörer sökt igenom landet på jakt efter massförstörelsevapen – kärnvapen eller biologiska eller kemiska vapen. Inte sedan 1992 hade de funnit någonting värt namnet. Avhoppare bekräftade också att det var vid den tiden som Irak gjorde sig av med samtliga kvarvarande vapen. I övrigt var det bara några udda rester från det gamla programmet som återfanns, övergivna. Något udda dokument någon gång. Och produkter som möjligen – om man absolut ville – kunde tolkas som insatsvaror i produktion av massförstörelsevapen, men som också hade civil användning.

Svaret som gavs från USA var att inspektörerna lät lura sig, att Irak överlistade dem. Trodde någon då på fullt allvar att Irak hade kapacitet att förflytta runt alla dessa vapen, och gäcka inspektörerna? Tro’t den som vill …

Många i USA visste kanske också det här. Men de makthavande brydde sig inte. Istället famlade de efter vilket halmstrå de än kunde finna till stöd för den linje man av helt andra skäl ville driva. Udda fynd av metallrör tolkades som en grund för kärnvapen. Trots att USA:s egna expertmyndigheter avfärdade det. Förfalskade dokument "hittades", som påstods styrka Iraks innehav av vapen. Och användes av Bush-regimen i propagandan. Trots att den egna säkerhetstjänsten redan visste att det var förfalskningar. Regeringen litade dock blint på sin egen underrättelsetjänst när det gällde information om var vapnen fanns. Och så vidare.

Mitt i all den här stormen stod Hans Blix, som chef för FN:s vapeninspektörer UNMOVIC. I den här boken skriver han om de intensiva dagarna som föregick USA:s invasion. Förhandlingarna på toppnivå i FN, parallellt med arbetet med att försöka finna vapen i Irak.

Det är en lågmäld Blix som skriver om ett högaktuellt ämne. Men den låga tonen till trots är det ett explosivt material han presenterar. Det fanns inga som helst bevis på att Irak hade massförstörelsevapen, konstaterar han. Inte ett enda – upprepar; inte ett enda – tips från något lands underrättelsetjänst om var det skulle finnas massförstörelsevapen visade sig stämma. Det är det hårda omdömet om USA:s påståenden som Blix levererar till läsaren.

Över ett år efter invasionen har ockupationsmakten ännu inte kunnat visa upp ett enda litet bevis på att det skulle ha funnits några massförstörelsevapen. USA:s invasion av Irak var lika grundlös då som den är nu. Kriget gick att undvika. Men Bush-regimen behövde en ursäkt för sin invasion.

Sanningen är som vanligt krigets första offer. Blix bok gör en god insats för att ge det offret upprättelse.