I år är det 20 år sedan Catrine da Costa mördades. Den prostituerade kvinnan återfanns styckad, i ett par sopsäckar, sommaren 1984. Misstankarna riktades relativt tidigt mot två män – i media kallade Allmänläkaren och Obducenten. Allting pekade också på att dessa två var skyldiga – det fanns vittnen som hade pekat ut att Obducenten hade lämnat in en rulle bilder för framkallning föreställande styckningen, arbetskamrater som vittnade om minst sagt tveksamt beteende från hans sida, prostituerade kamrater till den mördade som pekade ut honom som flitig kund på Malmskillnadsgatan osv. Inte minst kom dock Allmänläkarens lilla dotter, som skulle ha tvingats närvara under styckningen, att spela en central roll. Rättegångar hölls, men åklagarna lyckades aldrig bevisa bortom allt tvivel att de två faktiskt var skyldiga till det groteska brottet, alla indicier till trots. De två gick därför fria.

I rättegångens kölvatten har olika debattörer – exempelvis professorn Leif G W Persson, journalisten och författaren Jan Guillou och frilansskribenten Per Lindeberg försökt rentvå de två utpekade. Den sistnämnda, Per Lindberg, har också skrivit en lång bok vars enda syfte är just detta. Nya spår har därför väckts till liv. Nya idéer har kläckts för att finna alternativa skyldiga. Och nya utredare och åklagare har tagit hand om fallet. Men ännu har ingen dömts för mordet. Frågan är om någon någonsin kommer göra det, eller om ärendet hinner avskrivas innan polis och åklagare har kommit någon vart. In på scen träder så Lars Borgnäs, till vardags grävande journalist på SVT:s program Uppdrag Granskning. Hans intresse väcks av de nya utredningar som görs i fallet Catrine da Costa, och uppmärksamheten kring fallet.

Bokens första del är en ingående kritik av Obducentens och Allmänläkarens tillskyndare. Borgnäs går här i polemik mot Guillou, Persson, Lindberg och andra, och i extremt detaljerad form studeras deras argument. Alla de tre bygger sin argumentation på ett antagande om att Obducenten och Allmänläkaren måste vara oskyldiga. Det är inget de bevisar, det är något de utgår ifrån som ett axiom. Det leder i Borgnäs skildring till cirkelresonemang, liksom att de tre hänvisar till varandra. Och eftersom de utgår från att A och O är oskyldiga blir de också desperat tvungna att söka andra skyldiga.

I den andra delen av boken försöker Borgnäs sig på att själv följa i mördarens spår. De utredningar som har gjorts har nämligen haft häpnadsväckande brister – vittnen som aldrig följts upp, misstänkta som räknas ut på ytterst lösa grunder, personer som har ansetts stå över all misstanke (bl.a. poliser själva) och därför aldrig kontrollerats närmare, bevismaterial som har slarvats bort, paralleller med andra fall som aldrig har följts upp, och så vidare… För att inte tala om hur många av utredarna och experterna som är nära bekanta eller rent av vänner med en av de huvudmisstänkta. När ett fel dessutom väl är begånget är senare utredare och experter ovilliga att rätta till det eftersom det skulle innebära kritik av kamrater i en ytterst liten sandlåda. Detta försöker Borgnäs nu rätta till på bästa sätt, och följa upp alla lösa trådar som fortfarande finns kvar.

Läsningen blir till en den blodigaste sortens deckare, där Borgnäs finner ett flertal likheter mellan mordet på Catrine och tre andra ouppklarade kvinnomord i Stockholm vid samma tid. Och mest anmärkningsvärt av allt, hör och häpna – när han gräver i de fallen finner han dessutom likheter med de mord som den klassiska seriemördaren Jack the Ripper genomförde i London. Har Jack the Ripper fått sig en egen copycat i Stockholm? Och vem skulle det i så fall vara? Några definitiva svar ger Borgnäs aldrig, men alla indicier pekar enligt honom i en viss riktning…

Precis som i fallet med den dödade narkomanen Osmo Vallo slås man här främst av rättsväsendets agerande. Dess ovilja att i grunden utreda alla kvarvarande frågetecken kring mordet på Catrine da Costa framstår som oförståeligt. Men att alla inte är lika för lagen blir skrämmande tydligt efter en läsning av Borgnäs bok. En prostituerad, narkotikamissbrukande kvinna är inte mycket för värd Sveriges rättsvårdande myndigheter.