Något som förenar alla människor är att de varit yngre. Alla kan de gräva i sina hågkomster – oavsett om dessa hågkomster är timmar eller åratal avlägsna. Vi kan bläddra i fotoalbum. Fruktstund i förskolan. Oskarpa foton från kollo tagna med den första egna kameran. Vi kan minnas de alldeles för korta sommarloven och de evighetslånga ögonblicken. Den första riktiga kyssen.

”Allt jag skriver handlar om dig” skriver Sara Villius i Battle, hennes andra roman efter debuten med Nej, det är en snöklump. Hon slår upp fotoalbumet, makar sig åt sidan och så sätter vi oss tillsammans.

Korta brottstycken ur barndomens inte alltid helt oskyldiga tid varvas med avsnitt långt närmare i tiden. Som om berättaren lyfter blicken, blickar ut mot vanligheten i lägenheten: ”Tänk att det blev så här.”

Hon vänder sig till dig. Känn med mig. Titta på min första cykel! Killen jag hade chans på. Min bästis – som sedan fick chans på samma kille. Sand mellan tårna – kommer du ihåg hur det känns? Känn med mig! Dra paralleller och förundras. Se sambanden – klart att hon skulle falla för honom, hon drogs ju alltid till de stökiga killarna i klassen.

Och jag nickar och känner igen mig. Jag har själv ett fotoalbum och en barndom – åtminstone delvis – bakom mig. Emellertid har jag vissa problem med att känna för gestalterna i boken. Kanske består problemet i att författarinnans ambition att det hon skriver ska ”handla om mig” gör huvudkaraktären undflyende, oskarp i konturerna. Jag upplever ibland uppsättningen av tonårsminnen och brustna vuxenillusioner som alltför mekanisk.

Jag tjatar om att vi ska dansa. Du vill inte. Sen vill du. Vi dansar och de spelar Dancing Queen och nån av dem eller båda sjunger only seventeen. Och jag har hört den så många gånger men det är nu jag förstår att den handlar om någon som mig om mig. Och jag dansar noga. Jag tänker bort dig.

Visst kan man känna igen sig, men det krävs också att minnesfragmenten lyckas berätta något bortom sig själva – annars blir de bara lösryckta texter i en berättelse man som läsare har svårt att följa.

Battle lider av att den alltför tydligt uppmanar läsaren att bli medskapare i berättandet. I viljan att förse varje läsare med något att relatera till så berövar Sara Villius läsaren en berättelse att intressera sig för. Det är synd, för jag tycker annars att hon har stora förtjänster som författare. Inte minst språkligt, där hon verkligen lyckas fånga utvecklandet av ett medvetande i blivande och ett i vardande. Mellan ett barn och en vuxen.

Jag hoppas att nästa roman av Sara Villius handlar om henne. Inte om alla andra.