Julian Barnes senaste verk The Lemon Table, en novellsamling, sträcker sig vida omkring i både i tid och rum. I elva noveller möter läsaren karaktärer som förenas i en gemensam nämnare: döden. Döden som oundvikligt uppenbarar sig vid ålderns höst och som i dessa fall sammanfaller med en lättare eller svårare existentiell kris.

Efter den korta novellen "A Short History of Hairdressing" där Gregory, som redovisar sitt liv genom antalet besök hos frisören och slutligen förstår att han avskyr att se sig själv i spegeln, fortsätter Barnes med "The story of Mats Israelsson". Vi befinner oss i 1800-talets Sverige. Familjefadern Anders som arbetar som direktör på en såg träffar en gift kvinna, Barbro. De inleder ett platonskt kärleksförhållande när de reser med en ångare i Dalarna. Ingen av dem vågar erkänna sina lustar och Anders skyddar sig från kärleken genom att tekniskt redogöra för olika typer av träslag och regionala anekdoter för Barbro. Ingen av dem tar steget fullt ut och under flera år ligger deras kärlek på is. När Anders drabbas av cancer, som gammal och skröplig, bjuder han Barbro till sin sjuksäng för att en gång för alla blotta sina känslor. Det laddade mötet slutar i ett missförstånd och allt går till spillo för de båda.

Då och då är novellerna underhållande som i "Learning French" där en fiktiv karaktär, Miss Winstanley, har en brevkorrespondens med Barnes om livet på hemmet. Utan brevväxlingen skulle hon vara dold i mörker, kanske inte betydelselös men osynlig. Alla människor har någon de umgås med, på ett eller annat sätt, men de lever ändå i avskildhet, i ett slags utanförskap. Ju äldre de blir desto tydligare skönjs deras brister, och det lämnar en bitter eftersmak i munnen och en känsla av att livet aldrig riktig uppfyller vad det lovat. Livets ironi. Jag vill gärna tro att novellerna i grund och botten handlar om människans vilja att göra ett avtryck i historien, få någon att minnas våra liv. Istället mynnar novellerna ut i mörker, inget förändras och karaktärernas liv eller vilja passerar omärkt förbi.

Ramverket till novellerna kanske skiftar en aning men budskapet upprepas. Barnes fortsätter kontinuerligt på motivet om passionen som aldrig riktigt infinner sig vare sig det handlar om kälek som i "Hygiene", "The Fruit Cage" och "The Revival" eller om vänskap i "Knowing French" eller "The revival".

Läsaren får ta del av en hel del karaktärer efter en genomläsning av The Lemon Table. Men det som är ansträngande är att novellerna upprepar sig och gör boken tröttsam och tjatig. Endast ett fåtal av de elva novellerna kändes fräscha med fart och fläkt, och med en vilja att stanna kvar i minnet. Jag undrar om inte Barnes försöker överträffa sig själv genom att dryfta fram personligheter på löpande band utan att ge dem en underhållande historia att berätta.

Med träffsäkra beskrivningar och inblick i karaktärernas tankevärld blir de visserligen trovärdiga men inte intressanta att följa. I "Knowing French" ställer den fiktiva karaktärer frågan i ett brev till författaren: Vem skriver en författare sina romaner för?

Kanske skriver Barnes för sina egna bortglömda karaktärer, försöker sätta färg på människor som "bara" finns och sedan försvinner. Men mer ofta upplever jag det som att Barnes försöker markera sin egen existens med boken medan innehållet inte spelar så stor roll.