Så jävla sorgligt. Jonas Bergh har nog skrivit den mest deprimerande bok jag läst. Det enda som fyller livet för bokens jag (som också heter Jonas) är alkohol. I början får jag krupp på alla pilsner, drinkar, groggar, vinare och öl som dricks. Typ två per sida. Efter ett tag känns det onekligen som att man fattat poängen. Men, desto fler sidor jag läser ju mer inser jag att det har jag inte.

I stället måste jag erkänna att jag nog aldrig läst en bok som så fullständigt maler ner all alkoholromantik. Just det att varenda drink nämns, gör att man får en kuslig förståelse för tomheten som Jonas bara har ett botemedel för. Boken är liksom Jonas liv impregnerad med alkohol. Visst vet jag en hel massa om drickandets baksidor, även om jag helst förtränger dem, men en så här obarmhärtig skildring har jag inte stött på. Helt utan pekpinnar dessutom. Allt är så hopplöst och förtvivlat och de få öppningar som finns, förvandlas ständigt till mörker och misslyckanden.

Kroppens totala förfall, att han inte kan äta, bara dricka. Dricka dricka dricka. Hur omgivningen inte vågar sätta stopp. Susanna, som gifter sig med Jonas och aldrig tjatar, utan snarare hjälper honom. Sätter fram öl åt honom på morgonen när han inte kan röra sig innan han fått alkohol i kroppen. Hur andra anhöriga och vänner alltid har en öl till hands till den femtonårige killen. Som 32 år gammal vaknar totalt uppfuckad på en alkoholklinik i Malmö.

Jonas Bergh har lyckligtvis blandat upp historien om huvudpersonens förfall med en rad porträtt av lite udda människor och händelser. Det är ganska mycket misär över alltihop, men deras historier är inte fullt så svarta i alla fall. Ibland blir det lite väl mycket historier och personer som vävs samman, det blir för många karaktärer att hålla reda på. Speciellt som han inte skriver i kronologisk ordning utan det är små fragment som tillsammans bildar berättelsen. Mot slutet har dock det mesta rett upp sig och man förstår sambanden. och fortsätta vidare bort är dock inte en bok att slöläsa, men det har ni säkert redan förstått.

Jag undrar lite vem det är Jonas Bergh egentligen skrivit boken för. Det är troligen framför allt folk runt 25-30 sådär som kan relatera till historien. Frågan är om man vill göra det. För mig är den här boken verkligen för deprimerande och jag mår bara dåligt. Kan se alldeles för många bekanta i Jonas karaktär. Trots det är jag någonstans glad att jag läst den, och jag vet att jag kommer bära med mig den länge. Jag tror dessutom att herr Bergh faktiskt lyckats med konststycket att ruska om de inslag av alkoholromantik jag fortfarande har kvar. Vilket väl måste anses vara av godo.

Boken är snyggt skriven, den är gripande och skakar om, vilket brukar vara mina kriterier för en bra bok. Men ändå. Den drar ner en i dyn. Men kommer man upp med klarare blick, så är det kanske värt det. Det är upp till var och en att avgöra. Jag både vill och inte vill rekommendera detta verk. Att Bergh utfört ett skickligt arbete och har en viktig historia att berätta, så mycket står i alla fall klart.