Israel är en ung stat, skapad år 1948. När staten skapades var det fortfarande ett förhållandevis oförstört land, sett ur miljöperspektiv. Vattnet och luften var ren, likaså var marken ännu ofördärvad av gifter. Den biologiska mångfalden var fortfarande ganska omfattande, även om ett ökande befolkningstryck hade skjutit tillbaka en del djurarters habitat. Drygt ett halvt århundrade senare är situationen markant annorlunda. I princip alla miljöindikatorer pekar fortfarande i fel riktning, menar författaren till den här boken. Miljösituationen förvärras konstant, trots åtskilliga försök att vända trenden.

Bokens undertitel – "An environmental history of Israel" – känns efter en läsning tämligen missvisande. Det boken behandlar är nämligen inte främst miljöns historia i Israel. Man får sig faktiskt väldigt lite till livs om hur miljösituationen verkligen har sett ut genom historien, och hur den har förändrats. Bokens fokus ligger istället helt på kampen om miljön. Framförallt tecknat ur den unga staten Israels perspektiv, med nya byråkratiska inrättningar, statliga myndigheter, departement och ministerier. Det är också en mycket personfixerad historia. Tal fastnar ofta och länge i ingående beskrivningar av enskilda, förmodat viktiga, personers göranden och låtanden. Genom att fokusera på vad miljörörelsen och –byråkratin har slagits om och för får man som läsare förstås en viss uppfattning om vilka frågor som har varit viktiga – men väldigt lite hårdfakta om vilka konkreta resultat kampen verkligen har lett till.

Än mer anmärkningsvärt är dock författarens mycket styvmoderliga hantering av Palestina-frågan. Tal är uttalad sionist, och – något som återspeglas redan i bokens titel – ser Israel som judarnas förlovade land. Araberna, palestinierna, som bodde i landet innan staten Israels uppkomst nämns knappast alls. Allt genom boken osynliggörs sedan palestinierna nästan helt från den vanliga historieskrivningen, för att istället särbehandlas i ett separat kapitel mot slutet av boken. Den allra mesta av kraften i det kapitlet läggs då också på den minoritet palestinier som har fått bli israeliska medborgare. Den stora majoriteten av palestinierna, de flertals miljoner som bor på Västbanken och Gaza, behandlas enbart på en handfull sidor (i en drygt femhundra sidor lång bok…). Att Tal, när han väl skriver om palestinierna, erkänner att det finns en omfattande miljörasism, och att miljösituationen för den arabiska befolkningen är markant mycket sämre än för den judiska, gör den hastiga summeringen än mer bristfällig.

Särbehandlingen är inte bara obalanserad utan bäddar också för att man inte ska se sambanden mellan de olika problemen som behandlas i boken. Ett tydligt sådant exempel är självklart frågan om befolkningstrycket – Israel/Palestina är mycket tätbefolkade länder (om vi bortser från de nästan helt öde ökenområdena). Den sionistiska politiken om att öppna upp landet för judar från hela världen har lett till ett ökat tryck på att få tag på mark för nykomlingarna. Det är en viktig bidragande faktor till ockupationspolitiken – mark på Västbanken och Gaza ockuperas för att bygga bosättningar, vars befolkning i stor utsträckning har kommit att utgöras av immigranter. Ett annat exempel är att det inte finns någon resurs som har varit så viktiga för sionismen som vatten, enligt Tal. Det är då ganska anmärkningsvärt att i ett kapitel om jakten på vatten inte ens nämna att Israels politik med att ockupera mark för bosättningar på Västbanken och i Gaza har skett just på de platser där det finns riklig tillgång på grundvatten.

I det stora hela saknas alltså försöken att analysera vad som verkligen händer, och varför. Boken fokuserar tyvärr allt för mycket på en extremt ensidig, och detaljerad, historieskrivning för att lyckas förklara särskilt mycket av skeendet.