I Carpelans diktning känns modernismen fortfarande närvarande men den har nu åldrats. Här är tempot lugnt och minnena får komma och gå liksom tankarna. Hastigheten är verkligen inte svindlande och i början av första genomläsningen slås jag tillslut av att jag hetsar. Jag letar efter underfundiga knorrar och smarta vinklingar så som jag är van att poesi från de yngre lyriker jag senast läst, ser ut.

När jag väl funnit mig i lugnet börjar det inverka också på mig. Jag läser om samma rad flera gånger bara för att jag vill känna dess rytm. Helt plötsligt ler jag rakt ut i tunnelbanevagnen och när jag vaknar upp ser mina medpassagerare orolig ut.

Diktamina ger åldrandet ett ansikte. I vår vardag där allt måste vara nytt, ungt och snabbt blir denna diktsamling en fristad. Diktjaget har så mycket att berätta men det är ingen brådska och en del glöms också bort på vägen. En av dikterna handlar om att jaga ordet som glider undan i minnet. Den avslutas av ordet "disträ".

Jag är sedan länge ett fan av den finlanssvenska lyriken och har läst Carpelan tidigare. Det som nu känns så betryggande är att han inte låtit sig bli någon annan på vägen utan att hans lyrik fortfarande känns igen. Än mer trösterikt är att ålderdom ter sig så behaglig och lockande i dikten. Om det är så det är att bli gammal så ska det bli ett sant nöje.

Genomgående är dikterna ganska korta. Få är längre än en halv sida. Dock är de uttrycksfulla och fulländade. Språket flyter så lätt och varje ord som står där utgör en självklarhet. Detta är en diktsamling jag kommer att spara. Jag ska komma tillbaka till den andra gånger när allt händer samtidigt och inget lugn finns. Då ska jag sätta mig ner och le på tunnelbanan igen.