Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 9100574678 |
I slutet av berättelsen har hissen stannat till mellan sjunde och åttonde våningen, du vet det planet där man måste gå hukande och med huvudet i en omöjlig vinkel. I korridoren stöter man på gestalter ur det förflutna och från framtiden. På kontorsdörrarna står där etsat i glas saker som "Drömmar" och "Gränslandet" och "Vad du inte vet" osv.
"Filosofisk målare" beskrivs konstnären som i en av novellerna i "Beröring under oväder", ett epitet som även kan hakas fast på Ulf Erikssons namn. Lätta skrapningar på fasaden, små små glipor i verkligheten (ett icke statiskt begrepp i Erikssons värld) och alternativen öppnar sig.
Onekligen som att befinna sig inuti författarens huvud. Ibland ett läsande vidhäftad en klaustrofobisk känsla, men som oftast omvandlad på några få ord till det svindlande fallet. Och det är inga fysiska händelser som bär fram till saltomortalerna, utan en inre utveckling, ett uppvaknande.
Från vad kan man undra? Det beskrivs väldigt bra i novellen "Ur en invecklad leksak" vari en sextonårig pojke på semester i Danmark tvingas konfronteras med sin faders död. Men istället för att beskriva hur det egentligen går till (vilket aldrig framgår), försvinner fadern kafkartatat i tältets tygmassor när han försöker ta ned detsamma. Det enda som hörs innifrån byltet är familjeförsörjarens harklingar. Sedan borta. Gone.
Det kunde ju stannat vid denna absurditet, men en novell är som bekant inte en novell utan att bössan ska avfyras. Salvan är impressionistisk, målare som han är den gode Eriksson. Sonens perspektiv byter plats. Dröm blir verklighet och tvärtom. Snyggt.
Språket är exakt kontrollerat, både i stort och smått. En invändning är att detta försvårar läsandet, men jag tycker snarare tvärtom, det är en förutsättning. Situationerna bryts ut ur varandra som en kinesisk ask och för att inte skapa alltför mycket oreda måste texten vara skärpt. Det sista gäller även för läsaren.
Att läsa Beröring under oväder om alla dessa människor som går omkring i sina egna hårda världar, är inte till stor tröst för den som börjat undra om det är så förtvivlat och omöjligt att få ett liv att gå plus minus noll. Eller att hålla det på rätt våningsplan, så att säga.
Novellerna har nog rak motsatt effekt, de ger en bekräftande bild och jag vet inte om det är vädret i denna avkrok av världen, speciellt idag när det var minus 17 grader; det känns så djävla nordiskt och fastkört. Och som betraktare säger man sig: Det går omkring en massa människor och mår taskigt.
Men ibland berör vi varandra. Böcker som den här kanske kan hjälpa till, de blir inte bara våra igenimmade spegelbilder, med fingrarna gör de streck i glaset.
Publicerad: 2004-01-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 01:06
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).