Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 9113011693 |
Sidor | 136 |
Orginaltitel | Mølleland |
Översättare | Staffan Söderblom |
Först utgiven | 2001 |
Jag har en oroande känsla av att det idag främst är journalister som debatterar och skriver om aktuella världshändelser. Författarna är allt som oftast tysta, självvalt eller inte. Jag kan tycka att det är synd för samhällsdebatten behöver den nyanseringen.
John Erik Rileys båda böcker Vandringshistorier (2002) och Kvarnland (2003) försöker ställa allt detta på ända. Det framgår med all tydlighet hur viktigt det är att författare vågar, ett friskt kulturliv måste ta vara på alla som har talangen att berätta historier om oss och vår samtid.
Båda böckerna består av korta fragment, varvade med novelliknande texter. Ofta liknar det intervjuer som blir till monologer, eftersom Riley valt att aldrig låta oss höra frågorna och bara ana intervjuarens intentioner. På så sätt visar han hur vårt nyhetsflöde i allt för hög grad speglas av journalisternas egna behov av att synas, vara på plats, få sitt namn under en händelse, äga den, och kanske så småningom själva få ge ut böcker och säkra sin karriär. Rileys texter tvingar sina läsare att ta ställning, ställa frågor och engagera sig. Bli medskapare om du så vill.
I den första boken på svenska, Vandringshistorier, tar Riley upp olika moderna myter: mordet på Tupac, homofobi, krigsförbrytelser och humanism. Den starkaste texten tycker jag är ”Käre Ingunn” med undertiteln ”Den homofobe homofilen”. Det är ett slags relationsdrama som utspelar sig på en kortare seglats där perspektivet växlar mellan fyra personer med hjälp av utförliga fotnoter i texten. Dialogerna blir ytliga och vad de egentligen säger varandra kan bara komma fram genom Rileys smått vetenskapliga återberättande. Ett nytt och kul grepp som jag inte har stött på tidigare. Det finns också i texter i Kvarnland. Böckerna saxar i varandra.
I Kvarnland är det uteslutande vittnen till kriget i Bosnien som talar. De gör allt för att få ut den sanna historien om sig själva, sina erfarenheter och kriget. En omöjlig uppgift naturligtvis, men Riley visar hur snäv den gängse mediebilden alltid är och hur styrd den är av vem som ställer frågorna, filmar eller vill tjäna sig en hacka på sin journalistiska position. Med Kvarnland söker sig Riley bortom all subjektiv verklighetsåskådning och ger röst åt personer som finns kvar när medievargarna åkt hem. Han tvingar läsaren att ta ställning. Texterna kräver det och läsaren får en given roll vare sig man vill eller inte.
Riley skriver viktiga texter som slits mellan att vara chockerande brutala och hoppfullt konkreta. Det är en djärv prosa som inte kompromissar med vad den vill visa. Det är fängslande. Han är en kaxig samtida författare att räkna med. Han kastar sig in i samhällsdebatten och nyanserar den, som bara en verklig författare kan, med distans, ironi och stor förståelse för mänskliga drifter.
Tycker du att det verkar vara jobbigt att läsa skönlitteratur som vill något och som söker ett eget uttryck för att förmedla detta? En litteratur som gör dig involverad och kräver ditt engagemang? Läs i så fall något annat, kanske något med undertiteln ”baserat på en sann historia”. Då vet du att allt är vinklat och saknar nyanser. Du kan slappna av, bädda ner dig och somna om.
Publicerad: 2004-01-02 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-02 21:27
En kommentar
[...] FIXA OMSLAG!“Jag har en oroande känsla av att det idag främst är journalister som debatterar och skriver om aktuella världshändelser. Författarna är allt som oftast tysta, självvalt eller inte. Jag kan tycka att det är synd för samhällsdebatten behöver den nyanseringen…” Läs mer [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).