Recension

: Jag ska ta dig dit
Jag ska ta dig dit Joyce Carol Oates
2003
Albert Bonniers förlag
7/10

Så fruktansvärt själv

Utgiven 2003
ISBN 9100101486
Sidor 283
Orginaltitel I'll take you there
Översättare Ulla Danielsson

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett fyrtiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik i huvudsak för vuxna men också ungdomar. Verken skrivs i eget namn förutom några hon skriver under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

Mitt första möte med Joyce Carol Oates var i höstas, när jag tillbringade ganska många timmar i sällskap med hennes Blonde. Och vilket umgänge sedan, den boken (läs gudagåvan) är verkligen rakt igenom lysande. Som ni säkert förstår, var mina förväntningar un poco uppskruvade inför Jag ska ta dig dit. Att jag inte är helt överentusiastisk inför den kan med andra ord ha mycket att göra med att den slåss mot en av mina absoluta favoritböcker, av samma författare.

Jag ska ta dig dit är historien om en namnlös flicka i 60-talets Amerika. Namnlös är hon kanske inte, men hon vandrar så ensam genom livet att hennes namn knappt nämns. Hon har lämnat sin uppväxts håla norr om New York, lämnat familjen som inte ger henne rum. Tack vare ett stipendium kan hon läsa på universitet, men den miljön leder inte till det självförverkligande hon hade väntat sig. I första delen har hon lyckats få plats på ett studenthem, som hon ser som prestigefyllt. Hon känner sig redan från början missanpassad, och det blir bara värre och värre med tiden. Hon är inte som de andra flickorna, har inte samma bakgrund eller sätt att se på världen. Den namnlösa går i soptunnor för att hitta kläder, och till slut även mat då hon inte orkar äta på elevhemmet längre. Hon är ganska neurotisk och har mycket tvångstankar, och den mardrömslika tillvaron där hon är ansatt från alla håll helt utan stöd, blir till slut för mycket.

Huvudpersonen släpper inte folk inpå livet, och som läsare är man också i viss mån utestängd. Det är svårt att få grepp om vem hon är, och framför allt att få en förståelse för varför hon beter sig så extremt som hon ofta gör. Jag brukar bli frustrerad av att känna mig utelåst, men här känns det som att det är en tanke bakom. Den namnlösa är så långt från att ha hittat sin egen person att vi inte kan få göra det heller.

När man inte vet vem man är, är en lösning att spela olika roller anpassade så du blir accepterad. Det vet romanens huvudperson. Hon har gjort det till en konst. "De personligheter jag på det sättet testade höll aldrig särskilt länge. Då och då brukade jag bryta ihop eller falla sönder som slarvigt hopsydda lapptäcken". I första delen av boken tar orken helt slut, och hon får ett sammanbrott. Därmed kommer hon också bort från studenthemmet.

Den namnlösa läser filosofi på universitetet, vänder sig till de absolut logiska tankarna, och tankar om livet som inte har med hennes vardagliga liv att göra. Lever sig in i en abstrakt värld för att fly den verkliga outhärdliga. Det är under en föreläsning hon blir kär i en man, faller för hans röst, och att han liksom hon tar de filosofiska frågorna på fullaste allvar. Den andra delen av boken handlar om den förälskelsen. Hon hittar en ny roll att spela för att fånga hans intresse. Hon kallar sig själv för Anellia, och lyckas med sin nya personlighet få till stånd saker hon aldrig trott sig vara kapabel att klara. Relationen till den här mannen är i mycket destruktiv, men samtidigt blir hon tydligare, hon får någon som ifrågasätter henne och blir därmed verklig. Det är via honom hon får tydliga konturer. Motståndet i deras relation gör att hon måste definiera vad hon anser vara rätt.

Det är lätt att känna igen sig i beskrivningen av relationen mellan Anellia och mannen. Hur han inte låter sitt liv påverkas alls av hennes intåg i det, medan hon ändrar om sitt fullständigt kring honom, hans vanor och val. Det är obehagligt att få saker man helst inte inser att man gjort rakt i ansiktet. Så jävla sorgligt. Han behandlar henne som skräp men hon slutar aldrig hoppas. Om man som jag är expert på katastrofala kärlekshistorier får man en del jobbiga insikter av den här boken.

Den som läst Joyce Carol Oates vet att hon är genialisk i sitt språkbruk. Så ock här. Hundöra efter hundöra viks ner när jag läser. En rad fantastiska och insiktsgivande formuleringar är den största behållningen från Jag ska ta dig dit. Historien är bra, men den kryper inte in under huden på mig, som Blonde gjorde. Fast skrapar lite sår gör den ändå. Saker ur boken envisas med att komma upp i mitt huvud. Kanske att jag är något besviken på att Jag ska ta dig dit inte är helt enastående, men min tillit till Joyce Carol Oates författarskap består.

Textutdrag (Visa/göm)

Anna Carlsson

Publicerad: 2003-12-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 22:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1031

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?