Kommer du ihåg hur det var i högstadiet? När pressen från vännerna är så stor att man inte vet vad som egentligen är rätt och fel. Åldern och hormonerna gör att man vill vara som alla andra, man vill vara som de vackraste människorna i tidningarna. Samtidigt finns det en kraft som drar som säger att man ska vara sig själv, man ska hitta sin stil och våga sticka ut. När jag tänker på det får jag en liten klump i magen, att högstadiet ska vara så besvärligt, tänk om man kunde hoppa över de åren.

Håll kvar känslan, för det är precis samma känsla som kommer till mig när jag läser om Kossan Gloria. Den stora tjocka kon som var så stor och tjock och ful och värre blev det med åldern. Jag antar att ni också hade en tjock pojke eller flicka i er klass. Inte nog med att Gloria var en tjock och klumpig ko, hon var dessutom tvungen att sy sina kläder själv. Detta gjorde hon inte alls som Lena PH, utan helt utan stil och finess (sen kan det ju diskuteras om Lena hade stil och finess under 80-talet).

Men inte nog med det, Gloria gick som en kamel och hennes röst var förskräcklig. Trots detta hade Gloria drömmar och förhoppningar om att bli något annat än en vanlig duktig mjölkko. Hon drömde om att bli en artist. Och i motsats till de flesta högstadieelever vågar hon sticka ut hon vågar försöka förverkliga sina drömmar.

Stora fula feta Gloria ordnade en konsert och som ni säkert förstår gick det åt pipsvängen. När de andra korna hörde hennes röst sprang de därifrån, det var det värsta de hört. De sprang iväg trots att Gloria slutade sjunga och började gråta.

Det är faktiskt en ganska hemsk historia, jag tycker så synd om Gloria, att ingen förstår henne eller uppmuntrar henne. Boken igenom lider jag med Gloria. Det är så synd om henne och antingen så talar illustrationerna sanning och då är hon ganska ful eller så är illustratören en av de elakaste.

Fast det blir bättre. Högstadiet tar slut. Man hittar sina vänner. De som förstår en och stöttar en fast man är annorlunda och inte snyggast eller hippast. Det blir bättre. En fras som man absolut inte vill höra under högstadiet, för det är ändå inte uppmuntrande. Man vill ju att det ska vara bra nu. Det är det inte, men det blir bättre. Så också för Gloria. Tänker inte tala om hur, för boken är faktiskt värd att läsa även om man får en klump i magen.

Jag gillar boken för att texten är rolig, lite oväntad på sina ställen, liksom annorlunda som en högstadietönt. Bilderna är luddiga i kanterna, som ett gosedjur och korna har stora förskräckliga leenden som gör dem bisarra och på gränsen till otäcka. Man får samma känsla som av en clown, de är både goda och glada och otäcka. Jag tycker du ska läsa boken om Gloria och jag tycker du ska göra det med lite eftertanke.