”Försök att förklara för någon vad svältkonst är! För den som inte har den rätta känslan kan man aldrig göra det begripligt.” Det skriver Franz Kafka i sin novell En svältkonstnär. Det kan också vara utgångspunkten i Historien om Michael K.

Den handlar om utanförskap och att ofrivilligt bli tillskriven något som man inte är. Men att inge oss den rätta känslan är inget som Coetzee självklart hyser förhoppningar om. Michael K som person är nämligen svår att förstå sig på, bara hans historia är möjlig att begripa.

Michael K föds av en ensamstående mor som lever i slummen i Kapstaden. Tillsammans skrapar de ihop mat för dagen och när kriget kommer lever de i ett litet rum under en trapp, som parasiter. Moderns sista önskan är att få återuppleva sitt barndomshem som var en gård vid havet långt ute på velden.

Han bygger en kärra för att dra henne dit. Vandringen blir förstås svår. Mamman dör på vägen. Hon kremeras och han fortsätter ensam genom krigets härjningar, med hennes aska i bagaget. När han väl kommer fram visar det sig att gården är övergiven och plundrad. Av rädsla för att bli tillfångatagen bosätter sig Micheal K bokstavligt talat i jorden en bit från huset. Han lever på att fånga småfåglar och äta insekter.

I samma takt som hungern tilltar, tryter också orken. Han börjar odla pumpor och det blir tillslut det enda han lever av. Hungern blir en sporre för honom och är det enda han kan vara säker på är sant, i en värld där han aldrig har varit välkommen. I en värld där han är en idiot.

Inte ens hans mamma behandlade honom som en självständigt tänkande människa. Han var hennes vårdare. När han äntligen får sprida sin mammas aska för vinden lättar därför en tung börda från hans axlar. Äntligen behöver han inte tjäna någon. Han är äntligen fri, åtminstone från sitt biologiska arv.

När han är som djupast i hungerns dvala dyker några soldater upp. Han blir misstänkt för att ha hjälpt rebellerna i bergen och förs till ett lägersjukhus för vård och förhör. Det är här som historien tar fart.

En av läkarna blir helt besatt av honom. Han vill få reda på var han kommer ifrån och varför han svälter sig, allt medan Michael K fortsätter vägra att äta. Hans historia ter sig allt för osannolik för att vara sann. Läkaren försöker få den rätta känslan, men lyckas aldrig att förstå.

Är hungern en protest mot vad samhället har utsatt honom för? Eller är han bara en idiot? Michael K är fåordig och handlar inte rationellt. Desperat vill läkaren veta vad som driver honom att fortsätta sin kamp. Är det en kamp? I så fall mot vad och av vilken anledning? Micheal K är oförmögen att förklara. Det finns nämligen inget att förklara. Hans liv kan inte tolkas eller förstås. Tiden är inte mogen för det och frågan är om den någonsin kommer att bli det.

Precis som svältkonstnären hos Kafka blir Micheal K upprörd när han får hjälp, blir trugad eller matad. Han vägrar vara ett offer. Båda svälter sig och av tillsynes samma anledning: det finns ingen mat som faller dem i smaken. Men den förklaringen är förstås allt för enkel. Vad som väsentligt skiljer dem åt är att hos Kafka är svälten en affärsidé. Hans svältkonstnär måste ha publik. Han kräver dessutom att bli älskad. När ingen längre är intresserad och han inte längre syns så dör han och blir ersatt av en mer eftertraktad attraktion i manegen.

Med Michael K är det tvärt om. Han vill inte synas, utan leva som ett pumpafrö, som när jorden bara är tillräckligt bördig och klimatet tillräckligt gynnsamt, ska kunna växa och blomma ut. Men för tillfället är Sydafrikas jordmån allt för näringsfattig för att han ska kunna slå rot.

Michael K:s namne Josef K är förstås också en tydlig parallell. Båda blir utsatta för en process och dömda för något som för dem är okänt. Skillnaden är bara den att Micheal K inte bryr sig ett dyft om att söka sanningen. Om det är på grund av sin hudfärg, sin harmynthet eller det faktum att han är korkad, skiter han fullständigt i. Är han ett offer så är det för samtiden och miljön.

En bit in i läsningen börjar jag ana att allt som Michael K gör kommer att användas emot honom. Ungefär på samma sätt som Albert Camus byggde upp sin roman Främlingen, där huvudpersonen Mersaults alla uttalanden och handlingar kom att användas emot honom och han blev uppmålad som ett moraliskt monster och straffad till döden just därför. Så lätt slipper dock inte Michael K undan.

Jag tycker också att denna roman har starka kopplingar till Knut Hamsuns Svält. Där irrar en journalist omkring i Kristiania (Oslo) utan mat och till synes utan en mening med sitt liv. Han lever planlöst och det finns inga rationella tankar bakom hans handlingar. Allt är höljt i svältens dunkla dimma. Paul Auster har analyserat Hamsuns estetik i sin essäsamling Hungerns konst. Det är en text som för mig lika gärna hade kunnat handla om Micheal K. Men på en viktig punkt skiljer det sig återigen. Huvudpersonen hos Hamsun löser sin situation genom att fly. Han tar jobb som matros på ett fartyg och seglar iväg. Den möjligheten finns inte heller för Michael K.

Stämningen i boken påminner mig också om Samuel Beckett. Förenklat är det en värld med figurer som blir allt krokigare, eroderas ned, och som doppar näsan allt djupare ned i sina egna gravar. När jag upptäcker att Coetzee själv har skrivit en avhandling om just Beckett blir den kopplingen allt tydligare.

Men trots de litterära referenserna är det här ingen hyllning till döda författarkollegor. Tvärtom blir de talrika referenserna den mylla som får Coetzee att blomma. Helt enkelt hans litterära jordmån. En mycket bördig sådan.

Politisk? Visst, vilken bok är inte det? All problematik finns här. Men för mig är det dock inte en bok som ska visa aparthetregimens grymhet. Svart eller vit, framför eller bakom, förtryckare eller förtryckt? Det är av mindre vikt. Alla är offer för situationen och landets historia, även om Michael K är helt döv för historiens vingslag. Han vägrar det och lever, som ett frö, för dum, för upptagen, för engagerad för att ens ta reda på att Sydafrika upptäcktes 1652. Än mindre av vem, för vem och i vilket syfte. Historieböcker kan inte hjälpa dem som bara vill leva.

Därför blir det en absurd situation som Coetzee gestaltar med Michael K:s livsöde. Det är inte värt mödan att tolka eller försöka begripa. Det är dömt att misslyckas. Michael K är helt enkelt en av de förklädnader som ”framställer utanförskapets överrumplande delaktighet” som Svenska Akademien så fint har uttryckt det i sin nominering.

Motsägelsefullt och pretentiöst? Ja visst! Men för mig är detta varför Historien om Michael K är läsvärd. Läsupplevelsen skulle bli mycket mindre det förutan.