I början av 1990-talet havererade det svenska finanssystemet. Fastighetskrasch. Bankkris. Och till råga på allt en valutakris som ledde till att det tidigare systemet med fasta växelkurser fick överges till förmån för ett system med rörlig växelkurs.

Men det var inte frivilligt som regeringen och Riksbanken gav upp försvaret av kronan. Ståndaktigt stod de emot det internationella (och inhemska) trycket. Länge, länge – allt för länge. Men till slut gick det verkligen inte längre. Kostnaden blev enorm. Bara för det (gagnlösa) försvaret av kronan slängde Riksbanken bort en halv biljon kronor. Du läste rätt, en halv biljon. 500 miljarder! 500 000 000 000 kronor i slaskhinken.

Lägg därtill de åtskilliga hundra miljoner som den borgerliga regeringen skänkte bort till ett antal banker och andra finansinstitut för alla ordna upp alla deras dåliga affärer och ruttna lån. Är det att förvånas över att Sverige hamnade i en akut statsekonomisk kris efter det? På något sätt måste ju hålet på en 7-800 miljarder täckas. Lösningen blev de enorma utlandslån som vi brottas med än idag, och de nedskärningar vi fortfarande lider av.

I den här boken skriver några av de involverade aktörerna om händelseförloppet under valutakrisen, och därefter. Statsministern Carl Bildt och hans rådgivare, finansministerns sekreterare och rådgivare, Riksbankens chefer och ekonomer… Ett har nästan alla bidragande författare gemensamt, (utöver en tämligen enig, dvs mycket högerinriktad, politisk uppfattning); de hade alla fingrarna i syltburken. Inte konstigt då att nästan ingen av dem tar upp de svindlande summor de slängde bort på försvaret av kronan. Det nämns först när en av de få utomstående (ekonomen Nils Lundgren) får kommentera skeendet.

De allra flesta bidragen blir istället en enda lång vals för att bortförklara skulden till problemen. Den borgerliga regeringen och deras rådgivare (läs: författarna till denna bok) kan inte hållas ansvariga för problemen, framställs det som. Problemet låg istället hos föregående sosse-regeringars ovilja att ta itu med strukturella ekonomiska problem. Liksom i de internationella finansmarknadernas tryck. Frågan är om det är brist på självinsikt eller ett medvetet försvar för egna tillkortakommanden?

Men även om de strukturella åtgärderna fanns sedan många år tillbaka (något som egentligen bara påstås i denna bok, utan att kanske bevisas), så kan ju lösningen se olika ut. Borde inte enbart de enorma summorna som strömmade ut ur statskassan varje dag ha tänt både en, två och tre varningslampor något tidigare? Det mest talande med den här boken är därför det demokratiska problemet; hur ett så pass litet antal män kan bestämma över enorma belopp, och på kort varsel förstöra så mycket.