Malaysia

Just som Robinson drar igång på SVT, förhoppningsvis för sista gången, och julhandeln drar in människor från gatan som en dammsugare, ljusnar det vid horisonten och det enda som hörs är ett svagt brus från havet.

Jag skulle lika gärna kunna vara på toppen av Kebnekaise eller i någon skog utanför min hemstad. Men jag sitter vid en egen Robinsonstrand. Ute i vattnet skimmrar tropiska fiskar bland koraller. Hemma skulle de trängas i ett akvarium och påminna om ett gammalt vykort. I djungeln kvittrar och skriker fåglar vid gryningen. Jag störs inte.

Hör ingen radio. Ser inget ljus från TV- och datorskärmar. Inga skräniga omslag av halvnakna kvinnor och välfriserade fotbollsspelare skymtar så långt ögat kan nå. Fotogenlampan tar vid när den bensindrivna generatorn stängs av vid midnatt.

Mitt enda medium till en annan värld är böckerna jag släpar runt på. Ljuset längs horisonten rör sig västerut. Och boken jag läser får plötsligt en väldig tyngd. Jag förstår vad som ligger bakom dess tillkomst. Vilken energi och tid som författaren investerat i den. Boken blir verklig och lär mig under några timmar mer än allt annat som jag utsätter mig för i vanliga fall.

Antagligen behöver man inte resa till någon ö i Indiska Oceanen för att upptäcka dessa egenskaper i en bok. Hos mig väcks dock frågan om jag för tillfället lever i en låtsastillvaro? I en flykt från verkligheten. Eller om Robinson på SVT, hemma i soffan, är den sanna verkligheten? Den som återkommer varje höst och ständigt byts ut mot något nytt. Är det TV:n, tidningen och radion som väntar efter jobbet som är min verklighet? Och postar jag alla mail från datorn bara för att inte tappa bort mig själv?

Nu tänker du säkert att den där killen försöker ge mig dåligt samvete eller att jag får skylla mig själv om jag har ett så schizofrent förhållande till livet. Det underliga, och orsaken till att jag skriver detta, är att efter min vistelse på Robinsonön så blev jag fly förbannad när jag upptäckte att jag missat alla visningar av "Matrix revolutions" på biograferna. Snabba ryck i Asien.

Hur kan man i ena stunden börja vaggas in i ett lugn och få ett hälsosamt perspektiv på tillvaron för att sedan bryta och gå rakt emot sina insikter och nyfunna kunskaper…? Är jag månne dum i huvudet?

Hur som helst borde alla få rätt till fem veckors semester och sedan fem till på Robinsonön med en trave böcker i famnen. Det skulle SVT kunna bjuda sina medlemmar på. Kanske med kameror som rullar i hemlighet så att vi inte glömmer bort vår sanna verklighet.