Jag hajar ofrivilligt till när jag på bokens baksida läser att Anne Swärd skrivit en "poetisk roman". Hm… illavarslande när förlaget påminner om att boken man står i begrepp att läsa är just "poetiskt".

Än mer misstänksam blir jag när det första kapitlet inleds med en liten not inom parentes:

(Svacka)

Som att för säkerhets skull understryka textens sinnliga lynne bortom sitt eget alldeles alldagliga ansikte. En författarens brasklapp; det här är inte ett kapitelnamn, det är en vägledning.

Men till vad då?

För att ta handlingen i korthet: En familjs splittrade historia rullas upp, sedd ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv. I ramhandlingen möter vi syskonen Kaj och Kristian som tillbringar några heta sommarveckor i banrdomshemmet vid havet.

I början tycker jag att det är mer än lovligt seg läsning. Övertydligt presenteras Kaj (som alltså är av kvinnligt kön) som den stora gåtan, inte bara på ett individuellt plan, utan också i hela den spända familjesituationen.

När man sedan vandrar tillbaka i familjealbumet och exempelvis får följa föräldrarnas möte, deras kriser och förehavanden blir det intressant. Där funkar de olika perspektivförskjutningarna. Men så fort berättelsen återvänder till nutid tappar den i tempo.

Det är synd, för i texten finns onekligen en mycket fint utmejsald psykologi, men den vill inte på allvar fånga intresset.

Det beror på att den jobbar så hårt med den underliggande dramatiken att den glömmer det ytligare. Kort sagt, det händer väldigt lite, avståndet mellan de händelser som anlägger ett sådant späningsfält är allt för långt. Sedan kan det vara poetiskt eller inte, som roman funkar det sällan och knappast här.