Serier, är det något för en vuxen människa att läsa? Absolut. Men så finns också serier och det finns serier. Den här gången talar vi om ett av Alan Moores mästerverk. Moore som tidigare gett ut klassiker som Watchmen och V for Vendetta men frågan är om inte The League of Extraordinary Gentlemen slår dom alla.

Moore har samlat fem figurer hämtade ur klassiska berättelser och skapat en osannolik samling hjältar. Vi har bland annat den osynlige mannen, dr Jekyll och mr Hyde och Kapten Nemo vilket självklart också betyder att Nautilus finns med. Känslan och atmosfären känns igen från författare som Jules Verne och Sir Arthur Conan Doyle och teckningarna förstärker det intrycket. Det är lite hårt och kantigt och figurerna är långa och gängliga påminner mycket om de på bilderna i Vernes verk. Gruppen arbetar för Mr Bond som i sin tur rapporterar till den mystiska M.

Här är det gruppens enda kvinnliga medlem, Mina Murray, som är ledaren. Känner ni igen namnet? I filmversionen har hon dock förlorat makten till Quatermain som spelas av Sean Connery, tråkigt. Det är som sagt var en annorlunda samling hon leder. Mr Hyde är mer eller mindre en galen mördarmaskin som hatar allt och alla och den osynlige mannen, Hawley Griffen, antastar studenter på en skola för kvinnor. Själva skolan är utputande bak samtidigt som en hand smiskar. Skolan i sig är väl inte helt oskyldig. Griffens pålitlighet är dessutom inte ställd utom allt tvivel.

Detta är ett album som kan och bör läsas flera gånger, första gången grips man av den underbara historien och den andra och tredje kan man i lugn och ro utforska dom underbara teckningarna fyllda med fantastiska detaljer. Det är inte ovanligt att man upptäcker små bihandlingar som bara utspelar sig i bakgrunden och inte alls nämns i texten. Jag undrar om dom är Moores eller O’Neills idé? Jag tycker mig känna igen greppet från Watchmen så det är troligtvis Moores i dom flesta fallen.

Det hela utspelar sig i slutet av 1800-talet men inte det 1800-tal vi är vana vid att se. Nej, det är 1800-talet som det kunde sett ut, som det kunde sett ut om alla de spektakulära byggnadsprojekt som föreslogs verkligen genomförts. Ett exempel är öppningsscenen på bygget av en bro över Engelska kanalen. Ett byggnadsverk som naturligtvis aldrig lämnade idéstadiet. Detta och gigantiska mekaniska skapelser bidrar till att skapa den unika och fantastiska stämningen men var tydligen inte planerat. Eller som Moore uttryckte det i Locus:

I think it was when I realized I’d gotten Robert Louis Stevenson’s Mr. Hyde murdering Emile Zola’s Nana on Edgar Allan Poe’s Rue Morgue that I started to realize this was something I could conceivably have a lot of fun with.

Han fortsätter med att säga att alla karaktärer som nämns vid namn är hämtade ur andra litterära verk, oftast från den tidsperioden, på något sätt. Poes Morden på Rue Morgue utgiven 1841 är för övrigt allmänt känd som den första deckaren. Det är inte bara jag som är fascinerad av The League of Extraordinary Gentlemen. Det har kommit ut ett lexikon som enbart behandlar karaktärerna, platserna och byggnadsverken som förekommer.

En annan detalj som förhöjer stämningen är att texten är skriven på det språk som talas vilket i det första numret innebär både arabiska och franska. Det tråkiga är då att man missar en dimension av historien och det känns inte bra om man som jag vill ta till sig allt och lite till. Den nyfikne kanske kan få reda på textens innehåll i ovan nämnda lexikon?

Sättet på vilket Moore och O’Neill plockar russinen ur den litterära kakan och sätter ihop dom till något nytt som på sätt och vis är större än summan av delarna, och då är det inte vilka delar som helst, är helt otroligt. Det får mig att tänka lite på hiphop där text och musik ofta byggs upp på ett liknande sätt.

Har du inte redan läst den? Gör det.

Har du redan läst den? Gör det igen.

Är du tveksam till att läsa serier? Sluta tveka, börja läs!