Det rapporteras var och varannan dag om palestinska självmordsbombare som sprängt upp sig själva i någon central del i Jerusalem eller Tel Aviv. Situationen verkar hopplös då vad som beskrivs som blodtörstiga terrorister slår till mot oskyldiga civila. I medias rapportering kommer sedan det militära svaret någon dag senare, när Israel påstås slå tillbaka mot någon av de islamistiska organisationernas militära ledare.

Men kan det inte förhålla sig tvärtom – att de palestinska aktionerna är svar på den israeliska militärens övergrepp? Varför förekommer det inte liknande reportage om alla de palestinska civila som mördas av de israeliska myndigheterna i jakt på vad de kallar ”terrorister”, som om terrorbombernas offer. Varför förekommer det inte heller någon vidare rapportering om det alldagliga förtryck som Israel utsätter det ockuperade Palestina för?

Man får även leta i små, alternativa tidningar som den syndikalistiska Arbetaren, för att över huvud taget höra talas om den skammens mur som Israel nu är i färd med att bygga som en del i det som kallas för Operation Försvarssköld. Muren är fyra gånger så hög som Berlinmuren, och kommer kanske att bli tio gånger så lång när den väl står helt färdig. Syftet sägs som vanligt vara att skydda Israel från terrorism. I praktiken är det inget annat än Israels egenhändigt byggda ghetto – men nu har de tidigare offren blivit förövare.

Det är inga misstag och inget oförstånd som ligger bakom den här politiken, menar författaren till den här boken, Baruch Kimmerling. Tvärtom, det är en mycket medveten och beräknande politik där premiärministern Ariel Sharon – med olika medel – vill genomföra den politik som kallas för ”transfer”. I andra länder har exakt samma politik kallats för etnisk rensning – att förtrycka, mörda och förfölja ett folk till den grad att de till slut flyr fältet. Kimmerling kallar det själv för ”politicide” (jmf engelskans ord för folkmord, ”genocide”). Sharons dröm är ett Israel fritt från palestinier, och i det syftet för han bokstavligen krig mot en i huvudsak civil befolkning, menar författaren. Andra länder hade sedan länge fördömts – ja, kanske invaderats – för att rättvisa skulle skipas. Israel får hållas, utan att det internationella samfundet ingriper.

Att Sharon har velat driva den här politiken är inte precis någon hemlighet. Ända sedan 1950-talet har mannen varit känd/ökänd som en av Israels stora Krigare – mannen som räddat landet både från Egypten, Syrien och i flera andra krig. Mannen som bekämpat ”terrorism” med hård hand. Mannen som i det arbetet också varit ansvarig för folkmord, massakrer och förföljelser. Saker han till och med erkänt och skrutit om i sin självbiografi (som lämpligt nog inte har publicerats i Israel, utan bara utomlands). Men paradoxalt nog; mannen som när han till slut blir vald till president, erhåller det starkaste parlamentariska stöd som en israelisk premiärminister någonsin haft.

Israel är på glid mot fascism, skriver Baruch Kimmerling. Detta är en mycket ingående och läsvärd skildring av en av världens kanske farligaste och mest doktrinära statschefer. Sharons anhängare kommer sannolikt kalla Kimmerling för anti-semit, i brist på bättre svar på en tungt vägande bok. Då författaren själv är jude tvingas de kanske ta till argument om att Kimmerling hatar sig själv och sitt eget folk.

Sanningen är nog den omvända – om man är intresserad av att bevara ett judiskt Israel, så erhålls säkerheten inte genom massakrer och krig mot ett förtryckt folk, utan genom en rättvis fred. Ett första steg på vägen vore att upphäva ockupationen av Palestina. Så länge krigarhövdingen Sharon sitter vid makten är chanserna för det nog små.