Ann Hallströms nya diktsamling pryds av ett omslag som vid en anblick tycks vara något slags marmorerat tyg. Jag tittar med större skärpa. Nej, det är ett stycke rått kött, en studie i glänsande muskelfibrer och stråk av fett. Öppna hjärta står det vid Hallströms namn, och således slår jag upp detta stycke uthängt organ.

I sin förra samling, debuten Det är en frånvaro av steg som knastrar, var upplägget ett knippe tematiskt sammanhållna strofer och prosadikter. Det fanns en spänning där mellan textsjoken och de haikubetonade mellanspelen, en spänning som gjorde större intryck än handlingen, eller vad man ska kalla det.

I nya är Hallström mer sparsmakad, både till omfång och uttryck, men också mer precis, dock lika kryptisk. Jag fattar att det rör sig om ett slags kri(g)stillstånd, kanske en abort, kanske ett missfall. I ärlighetens namn vet jag inte, och behöver inte veta. Men jag stör mig ändå litet på denna kontextualitet, att den överhuvudtaget existerar om den inte vill säga något. Jag börjar om.

Subjetektet är frånvarande, perspektiven skiftar. Miljöerna är än sörmländska, än libanesiska. Man förflyttas från lägenheter till sjukhussalar till domedagsmiljöer. Tillslut blir intrycken något för halsbrytande för att jag ska greppa, och man får gå ner på mikroplanet, slå upp ord, väga valörer och smaka nyanser.

Det blir en läsning där varje strof, varje rad, vart enskilt ord tycks väga tyngre än helheten.