Är det en typ av böcker som jag är riktigt trött på så är det de där lagom självbiografiska böckerna där författarens alter ego befinner sig någonstans i gränslandet mellan barn och vuxen och man serveras ett lagom ordinärt liv med alkohol och ungdomskärlek som fundamentala ingredienser.

För mig känns det som den boken alla författare någon gång måste skriva, därmed inte sagt att den borde publiceras. Det kan vara en väg in i författarskapet att börja med det lagom självbiografiska för att därmed nå det man behöver nå för att skrivandets helande kraft skall kunna verka. Det vill säga, i de fall där ett författarskaps katalysator varit att författaren upptäckt att skrivandet kan ta udden av det onda och göra tillvaron uthärdlig.

Men är det inte sedan meningen att man stegvis skall kunna ta sig längre och längre ifrån sin fysiska verklighet utan att sabotera skrivandets helande kraft, att man istället för att skriva om de faktiska skeendena suger kraften ur essensen; de känslor som skeenden i livet genererar.

Det är förvisso en fråga om preferenser, en del får mer näring av realistisk litteratur och andra föredrar fiktion och vill inte bara fly från sin egen privata verklighet utan även från den verklighet som vi alla lever i.

Jag för min del befinner mig förvisso någonstans där mittemellan och kan uppskatta båda typerna. Jag är inget fan av svärdsvingarfantasy, men inte heller av grå diskbänksrealism. Jag älskar sagor och författare som ger utlopp för en livlig fantasi men vill helst att deras skrönor har en förankring i den objektiva verkligheten, att de har någonting att säga om den värld vi lever i.

Jag kan uppskatta skildringar av tragiska levnadsöden och ungdomars äventyr men kräver då någon form av magi, en magi som endast sanna berättar- och/eller språkbegåvningar kan stoltsera med att ha i sina kryddhyllor.

Men just den typen av böcker som jag beskrev i det inledande stycket trodde jag aldrig att jag skulle få ut någonting mer av. Jag har läst en del liknande böcker som jag tyckt mycket om, men det var innan jag lidit mig igenom så pass många böcker av den typen som jag har idag.

Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågan varför svenska förlag envisas med att ge ut högvis med böcker av den här karaktären, dessutom skrivna av på sin höjd medelmåttigt begåvade författare.

Finns tillräcklig begåvning borde man istället informera författaren om att ja, begåvning finnes, men tyvärr finns det tusentals likadana böcker som din ute i bokhandlarna så vi har inget intresse av att ge ut den här boken. Om du kan spotta ur dig någonting originellt så får du dock gärna återkomma.

Men nej, istället uppmuntras galenskapen, förlagen envisas med att ge ut denna klonade dynga som är dömd att falla i glömska och som förlagen borde veta redan på förhand att den heller inte kommer att sälja särskilt bra.

Det var alltså förutsättningen när jag började läsa Fantomerna som är precis en sådan bok och som dessutom inledningsvis luktade misstänkt likt Lundell. Eftersom jag aldrig tidigare läst någonting av Östergren så trodde jag att det var där ribban låg. Många bekanta som läst Östergren har i och för sig varmt rekommenderat hans böcker, men andras rekommendationer är ju som bekant ingen garanti för att det är någonting man själv gillar.

Så är dock inte fallet med Fantomerna som istället växer och växer för varje sida och jag tvingas till slut erkänna att det är något av det bästa (åtminstone) svenska jag läst. Östergren är såväl en osviklig berättarbegåvning som en snillrik språkbegåvning och det är däri mycket av bokens styrka ligger.

Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att Fantomerna är något av det ultimata i genren "lagom självbiografisk prosa om ung mans inträde i vuxenlivet". Vilket betyder att det här är ett grymt boktips även för er som egentligen inte heller gillar den här typen av böcker.