Gästrecension

: Ficciones
Ficciones Jorge Luis Borges
1944
Grove Press
10/10

Borges ad infinitum

Utgiven 1944
ISBN 0802130305
Först utgiven 1987

Om författaren

Jorge Luis Borges föddes 1899 i Argentina och dog 1986 i Genève. Hans utgivning bestod av noveller, essäer och poesi, han skrev inte en enda roman. Mest kända är nog novellsamlingarna Ficciones och El Aleph.

Gästinformation

Carl Ekbladh är en filmare och filmvetare som också har tre terminer litteraturvetenskap från Uppsala universitet på sitt samvete. Han har svårt att motstå ett parti schack och kan absolut inte leva utan sitt kvällskaffe. Vidare har han aldrig riktigt förstått hur betygsättning går till och sätter därför av princip alltid högsta tänkbara poäng i sina recensioner.

Sök efter boken

Om du är förtjust i postmodernistiska deckare som Pynchons The Crying of Lot 49 (1966), Austers The New York Trilogy (1986), Ecos Rosens namn (1980) och Foucaults pendel (1988) så kommer du att trollbindas av argentinaren Borges novellsamling Ficciones (1944). Det som förenar de ovanstående författarna med föregångaren Borges är bl.a. det meta-litterära, språkfilosofin (ordlekar, etymologiska exegeser osv.), pseudo-historiska skildringar, och undanglidande identiteter.

Borges nyttjar ofta en pseudodokumentär stil i sina, till innehållet fantastiska, noveller, vilket jag misstänker att han övertagit från Kafka; man får ofta ta del av ett slags nyktert reportage från en bisarr mardröm. Borges har en ”osynlig” stil; klar som kristall, som säkert kan vara influerad av favoritfilosofen Schopenhauer som ivrigt påpekade att ”man bör använda vanliga ord och säga ovanliga ting, och inte det omvända”. Den lakoniska prosan tackade han de isländska sagorna för. I dessa är varje litet ord viktigt och alltid knutet till berättelsens centrum. Alltså: Bort med alla utsmyckande adjektiv! (de sparade Borges istället till sina diktsamlingar).

På 1930-talet kom Borges på den lika enkla som geniala idén att han kunde låta en novell kollidera med en essä. Essäer hade han skrivit i mängder sedan tidigare och han beslöt sig för att applicera denna modell på fiktiva berättelser (samlingen heter ju också ”fiktioner”). Med en vetenskaplig stil och trovärdiga referenser (med citat och noter) till autentiska och fiktiva källor kunde han på ett suggestivt vis fängsla läsaren genom att bl.a. uppenbara fördolda, gåtfulla, sammanhang i historien och i konsten.

Den första berättelsen i denna nya genre, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, började Borges skriva 1938. I denna novell skriver huvudpersonen Menard av valda delar av Cervantes text för sin samtid (ordagrant, och ändå bättre!), vilket indirekt förändrar Cervantes text retroaktivt. Tidpunkten är en annan och därför är också Menards verk ett annat – innebörden har förskjutits. Han menar att det är svårare att skriva en annan författares redan existerande verk, på varje punkt identisk, än att skriva ett eget.

Dessa tankar om skrivandet, och läsningen av litteratur, har haft ett stort inflytande på semiotiker och strukturalister och blivit till en metafor för begreppet intertextualitet. Texten är som Herakleitos flod: vi stiger aldrig ned i samma text två gånger. Vi och vår omgivning har förändrats (liksom även ordens konnotationer). Gérard Genettes inflytelserika verk Palimpsestes. La Littérature au second degré (1982) har fått sin titel efter ett begrepp i Borges novell: ”/. i denna ‘slutgiltiga’ Don Quijote se ett slags palimpsest [eg. pergamenthandskrift vars ursprungliga text skrapats bort och ersatts med en ny] i vilken man kan skymta de otydliga men inte otydbara spåren av vår väns ‘tidigare’ skrivande.”

”Trädgården med gångar som förgrenar sig”, en kriminalhistoria med en smak av Poes The Fall of the House Usher och Chestertons Father Brown-berättelser, är en allegori om ödet respektive den fria viljan och är liksom de flesta av Borges berättelser utformade som en rysk docka eller en kinesisk ask. Oändlighetsfascinationen hos Borges hänger onekligen ihop med dennes frekventa bruk av speglar, dubbelgångare, labyrinter m.m. som teman samt det meta-fiktiva greppet (berättelser-i-berättelsen).

I ”Trädgården…” är det tider-i-tiden, dvs. parallella tidsdimensioner, som förbryllar huvudpersonen; den förföljde spionen Yu Tsun. Framtiden är en trädgård med gångar som förgrenar sig. Var människa lever flera simultana öden, fast i olika tidsflöden. Tidens outgrundlighet genomsyrar det mesta i Borges novellistik och framförallt Ficciones. Karaktärerna och handlingen (i den mån någon av dessa figurerar i novellerna) är mindre viktiga än den värld, den situation, karaktärerna befinner sig i och som handlingen utspelar sig i. Tiden är för Borges ett fenomen vi inte kan tänka bort, eftersom den liksom vårt språk och tankeverksamhet är något fortlöpande, en succession.

Förlamning blev följden när ”Funes med det goda minnet” vid nitton års ålder kastades av en häst. Då Funes återfått sitt medvetande märkte han att hans redan goda minne blivit så enastående att han kunde börja rekonstruera alla sina drömmar, och några gånger skulle han t.o.m. lyckas rekonstruera en hel dag in i minsta detalj; rekonstruktioner som också krävde hela dagar. Funes blir dock sin gåvas fånge. En människa med ett perfekt minne minns paradoxalt nog inte någonting – av den enkla anledningen att han inte kan glömma något: ”Jag misstänker emellertid att han hade svårt för att tänka. Att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera.”

Glömskan, som inte är Funes förunnad, är en förutsättning för att kunna ta en paus i nuet och insupa nya intryck, dvs. skapa minnen. Man måste uppleva saker och ting för att på ett meningsfullt sätt komma ihåg dem. Man måste tänka på vad man ser och glömma sig själv för att kunna vara helt närvarande i nuet. Ur denna glömska stiger minnets makt. Berättelsen handlar alltså på ett plan om behovet av förmågan att kunna glömma. Det är en fyndig omkastning av Prousts tema i dennes romancykel På spaning efter den tid som flytt.

Novellen ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” handlar om en länge okänd (fiktiv) planet på denna planet. Ett hemligt sällskap (Orbis Tertius) av idealister/immaterialister i filosofen Berkeleys anda bildades för att skapa ett imaginärt land (Uqbar) och skriva ned dess hela historia. Arbetet gick i arv till lärjungar och planen utvidgades till att gälla en planet (Tlön), för att på så sätt visa att det inte behövs någon Gud för att skapa en värld. Sällskapet spred föremål från planeten Tlön över hela världen i syfte att på sikt skapa ett illusoriskt förflutet som ska inta våra minnen och sinnen. Projektet Tlön får till slut eget liv. Verkligheten sådan vi känner den ersätts successivt av Tlön.

I Borges berättelser undviks medvetet allt långtråkigt psykologiserande; motiveringar av karaktärers handlingar genom (logisk) orsak och verkan. Han ville skriva berättelser med en magisk kausalitet; en slags förnuftskontrollerad fantasi (vilket senare givit upphov till realismo mágico). Denna magi innebär inte kaos eller slump utan snarare en mystisk högre ordning/makt, vilket inte minst kommer till uttryck i Ficciones.

Det är uppseendeväckande att så många av Borges noveller innehåller ”mirakel” eller gudomliga ingripanden (ofta i enskilda människoöden). Med gudomlig menas inte nödvändigtvis en allsmäktig Gud. Agnostikern Borges gudomlighet är ett mer sammansatt väsen än så. Med en mystisk guds ingripanden kan man också som (vidsynt) läsare godta vilka händelser som helst. Ingenting är beständigt i Borges universum. Det räcker inte med ledtråden ”håll till vänster” som i vanliga labyrinter; hos Borges förgrenas tiden och rummet i oändlighet.

1941 publicerades de första åtta essä-novellerna under titeln El jardin de senderos que se bifurcan (Trädgården med gångar som förgrenar sig). Tre år senare utkom Ficciones, bestående av de åtta noveller som ingick i El jardin… samt ytterligare sex (under namnet ”Artificios”). Nio av dessa fjorton noveller har översatts till svenska av Sun Axelson i samarbete med Marina Torres i antologin Biblioteket i Babel (Bonniers; 1963), där även ett urval ur samlingen El Aleph återfinns.

Fyra av de fem berättelser som inte kom med i antologin utkom 1991 i svensk översättning, av Johan Laserna, under titeln Labyrinter (Umbra Solis). Den femte och sista novellen, ”Tre versioner av Judas”, som saknas av copyrightskäl, är en historia om (den fiktive) lundateologen Nils Runeberg som listar tre tänkbara motiv till Judas förräderi – varav den tredje revideringen med stöd hos Jesajas profetior förkunnar att det egentligen är Judas som är Guds son (Gud valde alltså det mest föraktliga av alla öden) – och finns översatt och publicerad i bl.a. tidskrifterna Horisont (av religionshistorikern Per Beskow) och Pequod (av Ingegerd Wiking).

I Paris 1951 publicerades Ficciones som den första översättningen av Borges till annat språk. Borges fick sitt internationella genombrott 1961 (vid 62 års ålder!) då han, tillsammans med Beckett, tilldelades det internationella förläggarpriset Prix Formentor. I New York, året därpå, utkom de första engelska översättningarna; Ficciones och Labyrinths (den senare är en antologi ej att förväxla med den svenska utgåvan Labyrinter från 1991). År 1956 tillförde Borges ytterligare tre noveller till Ficciones (”Fenixsekten”, ”Slutet” och ”Södern”).

Utanför den spansktalande delen av världen är det framför allt i Frankrike och USA som Borges rönt mest uppmärksamhet. I Sverige tycks författaren aldrig fått något riktigt erkännande – än. Måhända är en samlad utgåva av översatta Ficciones-noveller i vardande, men till den dagen får vi svenskar kollektivt skämmas.

Borges ad infinitum. Amen.

Carl Ekbladh

Publicerad: 2003-09-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 13:14

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #877

7 kommentarer

Carl: du som är filmvetare, vad tycker du om Donnie Darko?

Daniel Oregistrerad 2003-09-06 12:27
 

Grove Press-utgåvan är inte de bästa engelska översättningarna. De som finns i boken "labyrinths" är bättre gjorda.

X Oregistrerad 2003-09-06 12:42
 

Daniel. Det är en jävligt ok rulle. Någon analys är det inte läge för i detta forum, men du har just påminnt mig om att se om den.

Carl Oregistrerad 2003-09-06 18:40
 

Herr X. I will take your word for it. Har inte läst Labyrinths-versionerna.

Carl Oregistrerad 2003-09-06 18:42
 

Carl. Jo jag tycker det helt klart är en av de bästa filmerna de senaste 5 åren, men då gillar jag lite udda filmer oxå.. :-> Jag kan rekommendera den här recensionen/analysen för dom som är intresserad, men man bör ha sett filmen ett par gånger innan och klurat på egen hand, annars förstör man tjusningen med filmen. Länk: http://www.locusmag.com/2003/Reviews/Person04_Darko.html

Daniel Oregistrerad 2003-09-07 13:32
 

Att kalla Prousts roman för cykel är en aning missvisande. Utmärkt recension för övrigt.

F. Oregistrerad 2007-05-01 18:22
 

På vilket sätt skulle det vara missvisande att kalla På spaning efter den tid som flytt för en romancykel. Det är ju en romancykel.

Daniel Mattsson Oregistrerad 2007-05-02 12:30
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?