Diktarjaget i Hej då, ha det så bra! börjar närma sig livets slutskede. Hon söker ett avsked. Boken handlar alltså mycket om döden och hur vi kan närma oss den och acceptera det oundvikliga. Men det är inte med ångest i stämman som Lugn talar. Det har hon kommit förbi.

Det är istället med ett reserverat tålamod hon närmar sig det väsentliga. Tonen i vissa dikter skulle nästan kunna komma från en folkbildare, men kunskapen som hon förmedlar är levd och kommer inte från en boklärd.

Muskelmassan krymper
när man blir äldre.
Modet sjunker.
Förmågan att uthärda
är på topp.

Diktarjaget vill berätta för oss om sina erfarenheter. Hon har gått igenom det mesta och nu har hon bara sig själv. Det finns inte några institutioner eller psykologer som kan förlänga tiden. Hoppet om att undkomma det oundvikliga kan inte längre ställas till samhället eller kärleken. Ingen vit riddare kommer över ängen, även om det är först nu som hon faktiskt skulle kunna ta emot honom.

Aldrig har jag älskat
så många män som nu
när gallergrindarna gått i baklås
om min jungfrukammare.

Ibland ser jag kopplingar till det som kallas för diskbänksrealism, mycket tack vare det raka språket och de vardagliga bilderna. Detta är förstås Lugn väl medveten om och hon försöker bryta sig loss. Hon tar avstånd från sitt eget språk, som bara tycks rinna ur henne ned på papperet, vare sig hon vill eller inte. ”Jag läcker. / Det kallas diskbänksrealism.” Hon vill inte bli förknippad med vissa ord, en stil eller ett språk. Hennes uppdrag som poet är större än så.

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Hon söker det språk som bäst kan förmedla den känsla som hon har, ett språk som kan förmedla den erfarenhet som hon besitter.

Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla
om samma saker.
Jag har en slagdänga
i hjärnskålen.

I en annan dikt står det ”Ja, det gick en dansmusik / genom meningsbyggnaderna”. Hon går alla språkets stigar och utnyttjar alla dess möjligheter för sitt syfte. I detta sökande tycks hon komma fram till det för poeten så smärtsamma att det är omöjligt att säga det man vill säga. Likt Samuel Beckett eller Pablo Picasso tycker jag att Lugn reducerar sitt eget uttryckssätt för att bli så tydlig som möjligt.

Det finns en slaktare
mellan raderna.
Ingen kommer här fram!

Lekfullt liksom trudeluttar hon fram sina dikter om livet, kärleken och döden, samtidigt som den allvarsamma tyngden hela tiden är närvarande. Allt sker med en så stor medvetenhet att det är en njutning att läsa. Dikterna är skrivna av en poet som vet vad hon vill.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Jag hoppas att detta inte är Kristina Lugns avsked som poet. Titeln väcker sådana misstankar. ”Kärleken är inte evig”, skriver hon, men fortsätter ”Döden däremot”. Det håller jag med om, men även dikten är evig. Hej då, och tack ska du ha.

Vi ses igen.