Den 8 november 1348 sålde Karl Ingebjörnsson och hans hustru Kataerina Fadersdotter 13 örtugland jord i Ramshammar i Kjula socken till domkyrkan i Strängnäs för tretton mark lödigt silver.

Detta präntades ned och dokumentet finns fortfarande kvar för oss att betrakta. Budskapet är innehållet i ett av de brev som behandlas i den här presenterade boken och ett av de få som överlevt både det ena och det andra genom historien.

Det är emellertid inte det faktiska innehållet som sådant som boken fokuserar på utan snarare det språk som brukades. Breven från medeltiden är som sagt inte många men de är i princip de enda källorna vi har till studier av den framväxande svenskan.

Innan medeltiden brukades runor (och gjordes så även under medeltiden på vissa platser) men samhället var troligen mer muntligt präglat vilket också innebar en annan typ av livsstil eller verklighet för de dåtida människorna.

Under medeltiden och främst under 1300-talet utvidgas dock den nedskrivna sfären vilket kan avläsas i det bevarade materialet och detta tyder på ett förändrat samhälle som också fick konsekvenser för de människor som levde då brytpunkterna inföll.

Det är spännande att följa de nedtecknade bokstävernas utveckling från 1100-talets fragmentariska pusselbitar till de senmedeltida, allt mer standardiserade, skrivelserna. Det som slår en är dock hur få de medeltida dokumenten är och vad synd att så många gått förlorade.

Boken är dock en mycket intressant översikt av det befintliga materialet. Men tänk vad spännande om Gustav Vasa kunde hållt sig borta från de medeltida arkiven och inte använt gamla handlingar som brevpapper, eller om inte slottet Tre kronor brunnit ner 1697 med massvis med förlorade medeltidsdokument som följd. Då hade materialet varit betydligt rikare.

Men det är som alla vet ingen mening med att gråta över spilld mjölk.